Dagen började riktigt, riktigt illa och jo då, den fortsatte i samma spår.
Inte kan man handskas vidare bra med motgångar när man mår dåligt. Har grinat så mycket i dag och nu när jag borde gråta över att Audin inte startar så finns inga tårar, bara en hopplöshetskänsla och en känsla av "såklart" att vi råkar ut för detta nu. Det också.
Det märks att barnen har påverkats mycket av allt som varit och är. E är orolig att vi ska dö. Lilla S är orolig att jag ska försvinna. Det räcker med att jag säger att jag ska till affären... hon vill höra att jag kommer hem igen. Det är inte konstigt att allt ter sig i uttryck hos dem, för jo, allt det här som hänt har ju såklart påverkat deras vardag också.
Jag önskar att jag kunde lova dem att ingenting kommer hända oss eller dem. Att vi kommer leva och vara frisk tills vi är 90 år. Men det går inte för det finns inga sådana garantier i livet. Allt kan förändras på en dag, en timma, en minut. Den man håller kär kan ryckas ifrån en fortare än vad man hinner uppfatta.
Jag ska inte ens göra ett försök att skriva om allt som varit i dag, än mindre beskriva alla känslor! Det ska bli skönt att lägga den här skitdagen till resten av förbrukade dagar.
Det är mycket som känns hopplöst just nu och mest rädd är jag för att behöva göra barnen besvikna, kanske redan imorgon. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg men det är svårt att behålla hoppet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar