Det kändes helt okej att åka iväg till jobbet i morse. Försökte hålla fast vid att jag är tacksam över att trivas med mitt jobb och mina fina kollegor. Fokuserade på det och puttade iväg olustiga känslor som att jag skulle tillbaka till sjukhuset, det allt utspelade sig.
Fick många värmande kramar och välkomnande av mina arbetskamrater. Det kändes bra och faktiskt kändes det inte jobbigt att få en kram. När jag var där och hälsade på för ett par veckor sedan fick jag också kramar men de var jobbiga att få. Då utsöndrades så mycket "vi tänker på dig, vi tycker så synd om dig"-kramar... såklart i all välmeningen men närheten präglades av så mycket... ledsamhet.
När jag och min kollega skulle åka ner till mottagningen för att morgonfika så står mitt öde framför mig när hissdörrarna öppnas. Dr S och dr A. Dr S som följt mig sedan tidigare och även var den som konstaterade mitt MA förra året. Han var även inblandad när jag nu låg inne och var den som gav oss ett litet hopp mitt i allt det mörka men så gick han på semester och det var dr A som tog över. En mycket sympatisk och vänlig kvinna! De kände igen mig och dr A kom närmare fram och frågade hur det stod till med mig. Jag berättade att det var första dagen på jobbet i dag... och det funkade. Hon sa att vi ju har återbesök hos henne i morgon och att vi får prata mer då... Bara det, att hon hade i minnet att det är i morgon vi ska ses. Och nu kommer en långsökt (?) men likväl en tanke jag ställde mig: Minns hon vår tid för att obduktionsrapporten visat något specifikt? Att hon förbereder sig för hur hon ska tala om... Som sagt, jag vet att det är en långsökt tanke men den har poppat upp under dagen.
Ja, i morgon är det alltså dags för återbesök. Det är inte varje kväll man sitter och förbereder sig för hur man ska ta emot resultatet av sin sons obduktion... Jag är glad att jag inte ska jobba efteråt och jag är mycket tacksam att jag börjar onsdagen med ett besök hos kuratorn.
I kväll när barnen åt smultron de fått av sin älskade mormor kläcker 5-åringen ur sig: "Det är tur att du finns mamma. Och mormor. Och Mio". Du lilla söta dotter... hur tänker du nu, tänkte jag. Jag fick inte fram någonting om det.
Han finns men han finns inte. Han finns inte bland oss, men alltid, alltid med mig i mitt hjärta. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar