Till Mio

Fem veckor sedan beskedet - "Jag känner något. Jag känner... fosterhinnan. Bebisen är på väg ut".

Fyra veckor sedan jag födde dig och kände din hud mot min. Känslan av beröringen av din hud bär jag med mig, minns den så väl.

Går den ens att glömma?

Kommer minnet då jag berörde honom blekna med tiden?

Nej. Jag är övertygad om att jag aldrig kommer glömma.

Fyra veckor sedan jag kände dig buffa och sparka - leva - i min mage.

Så liten, men ändå så stor. Så liten på jorden, men så stor för mig. För oss.

Du var ju en riktig om än liten bebis. Vår efterlängtade lille bebis.

Det gör så ont i hjärtat när jag tänker på hur fin du var, så perfekt, ja så... - perfekt! Och inte kommer du få berika världen, vårt liv, med din existens. Ödet ville oss annat.

Död. Och snart begraven.

Åh, Mio... min Mio. Inga ord eller tårar i världen kan beskriva den saknad och tomhet jag känner efter dig.

<3