Så var den apiga veckodagen onsdag här igen. Gillar inte.
Sju. Eller åtta, beror på hur man ser.
Det har gått sju veckor och jag saknar en plats att gå till när tomheten och uppgivenheten är som störst. Där jag vet att hans aska är nedgrävd. Det känns helt sjukt att formulera bokstäverna till - aska -... mitt barns aska. Inte naturligt. Inte okej.
Jag tänker på honom så ofta, och alltid dyker bilden av hur fin han var upp. Den där bilden som flimrar eller som mer eller mindre sitter konstant fast på min näthinna, det är som att den påminner om vad som gick oss förlorat. Vad vi miste och gick miste om.
Mitt barn, min lille son... Hur kunde det gå så fel? Hade jag kunnat gjort någonting annorlunda? Om jag bara hade... hade du fortfarande varit kvar i min mage och levt rövare då?
Nej, jag kan inte sluta fundera över om utgången hade kunnat bli annorlunda om jag bara svalt min förbannade löjliga fjantighet och tagit mot tidigare och pratat med min barnmorska. Det kanske varken hade gjort till eller från - men då hade jag i alla fall gjort det jag kunnat och sluppit de funderingarna nu. Jag var på väg att släppa de funderingarna, tills vi var på återbesöket hos läkaren förra veckan. När vi då pratade om en eventuell framtida graviditet så frågade jag: "Om jag får sådana här symtom igen och jag tar upp det med min barnmorska, hur går hon vidare med det?". Jag fick svar på det, att det kommer tas på allvar och man kommer ta alla prover som behövs och sätta in medicinering i de fall det behövs. "Så visst kommer det att tas prover och allt för att förhindra", sa läkaren. Så, hade jag bara sökt och stått på mig... ja, vem vet... kanske hade allt detta kunnat förhindras.
Om det visar sig att det var en infektion så kommer jag nog få leva med dessa grubblerier. Acceptera men leva med dem. För det sitter så djupt inom mig eftersom jag vet hur jag gick och övervägde med mig själv om jag skulle ta upp något om symtomen med min barnmorska... När jag väl tog mod och sa något om detta, då var det nog redan försent. Det var ju bara fyra dagar innan allt hände och förmodligen (?) hade jag väl börjat öppna mig då?! Jag vet att dagen efter jag tagit upp allt med barnmorskan så anade jag att slemproppen gick. Det var på Valborg. Jag sa det till min man, men "såklart" är ju inte det något man tror har hänt i den veckan som jag var i. Jag tror jag försökte intala mig själv att det inte var någon fara, ingen slemmis. Men tänk om jag bara ringt till akuten... kanske hade det gått att förhinda? Jag kanske "bara" hade börjat öppna mig och att fostersäcken fortfarande var där den skulle vara. Hade inte fosterhinnan börjat bukta så fasligt (bebisen låg ju med en fot nersparkad...) hade inte mitt vatten behövt gå om jag hade varit strikt sängliggande. Det hade det kanske gjort ändå, men det hade ändå varit möjligt att försöka undvika. En cerklagediskussion hade haft ett annat utgångsläge än vad jag hade nu.
Många frågor, mycket skuldkänslor. Vad gäller dessa tror jag att man måste känna av dem också för att klara sig vidare med den här skiten... Älta, känna skuld och "tänk om" - för att sedan med tiden kunna släppa in "nej, det var inte mitt fel. Jag hade inte kunnat göra någonting annorlunda". Jag är inte där än, inte på långa vägar... så låt mig få känna såsom jag gör ett tag till.
Nu är det i princip sju veckor sedan jag fick min lille son till mig. Vår lille bebis; fina underbara vackra! Om jag känner efter och tänker tillbaka kan jag till och med höra när barnmorskan öppnar dörren och jag kan se mig själv när jag vänder mitt huvud lite bakåt och ser henne hålla den lilla korgen...
Mio, vår älskade Mio...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar