Var riktigt omskakad ett bra tag därefter och i väntrummet till kuratorn fällde jag en liten tår.
Från och med i dag förstår jag att jag inte kan förutse händelser, flyktiga möten, situationer som kan uppstå... För helt plötsligt händer det och då slår det till, ordentligt.
Min arbetsplats är en sådan riskzon. Jag måste vänja mig vid att jag jobbar i den miljön där allt det för jävliga utspelade sig, bland vita rockar, vita kläder, matvagnar, patientrum... Det är jobbigt.
Från och med nu är det tydligen ett nytt datasystem som gäller och även kuratorbesök ska registreras. Kände direkt en illvilja till att gå upp till kvinnoklinikens mottagning för att registrera mig. Övervägde i någon minut att strunta i det, spela dum "men oj, jag missade (den stora!) informationslappen". Men skötsam som jag är så travade jag snällt upp...
Jaha, där bakom receptionsdisken sitter avdelningschefen som såklart känner igen mig från då jag gjorde min praktik där. "Jaså, ska du till XX?", säger hon förvånat... sen frågar hon hur det är med mig och hur det går med jobbet. Avslutar samtalet så fort jag kan och när jag vänder ryggen emot är jag säker på att hon läser i min journal...
På väg ner för trapporna till samtalsrummet springer jag rakt in i Väggen. FAN! Helt plötsligt kommer den läkare som opererade mig efter förlossningen. Han som också sedan kom upp till mig på kvällen och pratade igenom allt. "Nämen hej", säger han. Jag får fram ett kvävt hej och rusar vidare med ett tryck över bröstet. Jävla ångest!
Går fort som tusan in och sätter mig i väntrummet - frizon, tänker jag. Det är bara jag där och jag tillåter mig att känna vad det är för känslor som far runt inom mig. Några tårar rinner längs mina kinder. Aj, aj, AJ vad ont allt gör igen. Minnen kommer upp till ytan och jag blir så ledsen, vill bara somna in och sova tills det blir oktober.
Är förvånad över min starka reaktion operatören framkallar. Inte har jag tänkt på att han skulle kunna vara en "farlig" bit, någon som framkallar ett sådant känsloutbrott. Vad fel jag hade. Nu är jag medveten om att jag kan springa på honom i korridorerna, på caféet, på Apoteket när jag är på jobbet. Skit.
Jag berättar för kuratorn om det inträffad och vi pratar om det. Känns skönt att ventilera med henne.
Inser att jag inte kan värja mig mot oförberedda händelser. Kan inte skydda mig mot vad som orsakar att minnena kommer upp till ytan igen, som om det vore i går eller förra veckan.
Jag får en broschyr i dag, om Spädbarnsfonden. Det står något om de som är drabbade av att bebisen dött i magen. Jag säger att det är ju just det som är det jobbiga, att han inte upptäcktes död i min mage utan att det var ju vi som beslutade om att han inte skulle få se dagens ljus. Att det är tankar och känslor kring det som jag tampas med varje dag och jag säger något om att det håller på att äta upp mig, ta sönder mig. Att jag dagligen försöker vänja mig vid tanken på det.
Hon säger att vi ju fick råd och information om vilka konsekvenser det skulle kunna ha blivit om vi valde att fortsätta graviditeten. Ja, visst fick vi det, men likväl låg beslutet hos oss, hur vi ville göra... och hur det än var så var det j a g som stoppade upp tabletterna. Läkarna skulle bara besluta om mina infektionsvärden gick upp, om det blev fara för min hälsa. De värdena gick tillbaka, blev bra.
Jag berättar om några av de tankar som äter upp mig för kuratorn; När dog han, vår fina lille bebis? När slutade hans hjärta att slå? Visade han levnadstecken när han föddes? Står det något om det i min journal? Vill jag veta? Varför, varför tog jag inte upp honom på mitt bröst när han väl var född? Min fina lille älskade pojke, hur kunde jag stöta bort honom och inte vilja ta honom till mig direkt? Varför? Hur kunde jag vara rädd för vad som skulle komma ut - mitt eget barn! Hur kan man vara rädd för det och vad är jag för en människa som lät någon okänd gå ut med honom. Varför klippte inte jag (M hade aldrig fixat det i det skick han var i) navelsträngen? Den lilla pyttelilla navelsträngen! Varför gjorde jag inte det? Vem var det som gick ut med honom? Var la de honom? Behandlades han värdigt fastän han i deras ögon "bara var ett foster"? La de honom i korgen direkt eller hur gick det till? Låg han i ett kallt litet äckligt rostfritt bäcken? Hur länge? Vem torkade rent honom, vem la han så fint i korgen? Var det barnmorskan som förlöste mig? Jag har aningar om det men vet inte. Än en gång, vill jag veta? Vad har det för roll kan tyckas, men allt - precis allt och alla detaljer är jätteviktiga för mig!
Det känns som att jag är tillbaka på ruta noll i dag efter mötet med läkaren som opererade mig. Som om alla de steg jag faktiskt kommit framåt är som igentäckta. Asfalterade.
Oj, jag får tårar i ögonen då jag läser vad du skriver. jag förstår att funderingar kommer efteråt men i just då, i den situationen, då mio föddes, gjorde du och m allt ni kunde. ni hade inte kunnat göra på nåt annat sätt. allt man gör i sådana krissituationer tänker man på 1000 gånger efteråt men hur du än vänder och vrider på det, gjorde du det ni kunde. det är klart att du inte kunde gå ut med honom, att någon annan fick gör det, hur skulle du kunnat gjort nåt annat.
SvaraRaderaFinns det nån möglihet för er att få prata med barnmorskan igen? jag vet att det händer då och då att man får göra det. Kanske kan hon ge svaret på några frågor men risken är att det alltid kommer nya frågor hur många man än lyckas få svar på. Stor kram
Jag tror säkert att jag skulle kunna få prata med barnmorskan om jag så ville. Kuratorn skulle säkert hjälpa mig att ordna med det men det är också som du skriver en risk att det poppar upp nya frågor. Orkar nog inte det just nu.
SvaraRaderaEn dag, någon gång långt fram i tiden, kommer jag begära ut min journal. Kanske finner jag en del svar där men gör jag det inte så får jag köpa det också. Men som sagt, det ligger låååååångt fram i tiden.
Egentligen spelar det inte så jättestor roll om jag lyckas få svar på en del av mina funderingar, för däri det jobbiga ligger kan jag aldrig ändra på, det vill säga få upp Mio på bröstet efter att han är född. Långt där inne förstår jag ju att det viktagaste för mig att lägga krutet på är att hitta ett sätt att hantera alltihop på. Som håller i längden och som jag känner mig någorlunda "bekväm" med.
Så det är "bara" att lära sig leva med det, acceptera att då var mitt val som sådant... Då var då, nu är nu.
Jag vet att flera barnmorskor påpekade att många väljer att få upp barnet i famnen direkt efter den är född. Min reaktion på det var "VA?". Tyckte det lät konstigt! Vem vill ha upp sitt döda barn på sitt bröst?! Men nu i efterhand kan jag förstå dem som väljer det. För hur det än är så är det likväl ens barn lika mycket fastän det är dött. Men jag fattade nog inte det då, eller hade väl skärmat av på något konstigt sätt och tog inte inte det. Ville mest bara få bort, få ut bebisen. Ungefär som att jag tog en så stark ställning till att jag absolut inte ville ha upp honom eller se honom vid förlossningen för att då skulle allt jag kände välla över, hade fullt upp med att hantera beslutet. Ah, svårt att förklara... men det är som att kroppen skärmar av och inte utsätter sig för mer än vad den fixar för stunden. Märkliga kropp. Dumma kropp. Fantastiska kropp?!