Tomheten. Den jävla tomheten.
Den bara slår till rätt som det är.
Stor del av eftermiddagen har tillbringats på soffan helt utan energi och tankarna på annat håll än där jag är.
Jag skulle ju ha burit mitt barn i magen fortfarande. Jag skulle ju ha legat på den här soffan i svärfars stuga för att jag skulle ha foglossningsbesvär. Jag skulle ju vara gravidtrött.
Jag skulle inte ligga här och sakna min döda son.
Det är så grymt. Så fel. Så himla orättvist.
Och just nu i skrivandets stund undrar jag om jag någonsin kommer bli mig själv igen...
Om du menar bli dig själv igen som den du var innan detta så - nej, du kommer inte bli den Sara igen. Du kommer bli en annan. Så länge man letar tillbaka till den man var "innan" tar det längre tid att finna den nya man kommer bli. Tror jag.
SvaraRaderaÄr det inte lustigt att tomhet, som ju faktiskt är "ingenting" för att det är "tomt" kan kännas så massiv och överväldigande?
Helt fullt av ´tomt´.
Jaaa, precis så! "Helt fullt av tomt". Märkligt.
SvaraRaderaJag förstår inte vadr du får allt klokt ifrån. <3 Genom att ha levt, förmodligen...