När jag skulle läsa mitt senaste inlägg jag skrivit så ser jag: "Söndagen 19 juni". Va?
Var har tiden tagit vägen? Vad har dagarna fyllts med? Hur har det blivit 19 juni? Jag är ju kvar i maj på något konstigt vis.
Kanske att jag känner att jag kommer framåt den dagen då bebisen kommer till minneslunden.
Tänk att han finns någonstans ovan jord fortfarande. Hur ligger han? Hur ser han ut? Har han täcke på sig eller ligger han helt blottad? Ligger han ensam eller packad som en sill bredvid andra som ska kremeras? Hur, var, när??? Av vem?
Jag säger ofta att jag tycker det ska bli skönt när han kommer till minneslunden - och det tycker jag också, på ett sätt. Jag vill ju ha dit honom snart men ändå hoppas jag att det inte blir förrän om ytterligare 5-6 veckor då jag har semester så jag får möjlighet och tid att handskas med alla känslor. Men oj vad jag är rädd för första gången jag ska ner dit. Jag vet bara att jag kommer vilja åka dit första gången tillsammans med M, utan barnen. Kanske blir det som med allt annat i den här processen, att jag behöver "tvinga" mig att göra/lyssna/tänka jobbiga saker och bryta ihop totalt om och om igen för att orka hantera det.
Hur kommer det att kännas att stå på en plats där jag vet att stoftet, resterna, av vår son finns. Kommer det kännas som att han är nära eller bara som att det är vilken jord som helst jag står på?
Hur kommer jag känna när det är definitivt att han inte finns någonstans ovan jord, när han är helt borta från oss?
Kommer jag fixa att hantera alla känslor som kommer dyka upp, kommer det kännas lite som att börja om? Eller skulle det kunna vara så att jag får ro av att veta att det är där nere under gräset hans aska ligger i en liten kartong?
För mig var det en känsla av befrielse, men den sorten som gjorde väldigt ont. En lättnad som var tyngd av tårar.
SvaraRaderaMen för mig, nu, så tänker jag att "Eric finns i vindarna". Vilket kapell hans aska spriddes vid spelar mig ingen större roll.
Men på något sätt så tycker jag att jag kan tillåta mig själv att tänka att "han är nära" just för att askan blandades med luften och luften är överallt.
Jag har lite hjälp av Carlie här och på något sätt har jag nog lyckats markera och radera ett helt stycke.
SvaraRaderaJag skrev "Vi valde att sprida Erics aska i luften. Det valde vi för att jag inte ville känna att det var en specifik plats där hans aska fanns. Ifall vi skulle flytta ifrån Huddinge, tex, ville jag inte känna att jag var "tvungen" att gå till en viss plats för att "tänka på honom" eller "hedra hans minne" eller vad man ska kalla det. Nu gör ju alla som de vill, och vad som känns mest rätt för dem, men jag ville bara berätta om vad som kändes mest rätt för oss, och varför".
Det här stycket skulle vara andra stycket i texten. *sorry för svammel och spam*
Vilken duktig Carlie du har som kan fixa att radera! ;)
SvaraRaderaHade jag inte haft så starka "skäl" att vilja ha Mio här på orten hade jag också önskat sprida askan med vinden.
När jag mer eller mindre var tvungen att tänka tankar på "var ska han ta vägen sen?" kände jag direkt att jag ville ha honom här på orten. Min älskade mormor och morfar ligger i minneslunden och där kommer även mina föräldrar ligga en vacker dag. Det känns lite som att... man samlar upp alla igen. Det låter ju knäppt men tanken på att alla kära blir samlade igen känns bra.