No!

Jag sa ifrån i kväll.

Jag har haft besök ikväll av dotterns kompis och hennes mamma. Barnen var glada att se varandra och de har badat och tittat (okej då, de lyssnade lite också...) på Eric Saade. Jag och mamman satt ute i skuggan och pratade. Det kändes som det var en tidsfråga innan jag skulle få frågan om hur det var. Jag var taktisk och höll igång samtalen genom motfrågor till det mamman pratade om. Det gick bra i ett par timmar. Visst blev det mycket prat om henne (helt medvetet från min sida) men så länge jag slapp få frågan var jag lugn - men så kom ögonblicket. Jag tror hon själv kände att det blev lite för mycket om henne, och väldigt privata sådana saker också, så hon slängde över bollen till mig. Faktiskt i all välmening.

Jag kände mig inte alls redo att prata om Mio och det som hänt, verkligen inte alls. Det räckte att svara på hur jag mådde och sen kändes det bara tungt, som en klump. Jag fixade inte att prata om honom för just nu orkar jag inte känna alla de där känslorna, ville inte väcka upp dem helt och hållet. Nej, jag orkar inte känna mer sorg än vad jag gör. Så jag sa ifrån.

"Duu, jag måste säga att jag är inte det minsta sugen på att prata om det som hänt. Jag orkar inte det".

Och hon förstod, bad om ursäkt och sa att det var helt okej. Hon ledde snabbt in på något nytt, vilket var väldigt skönt tycker jag.

Jag återvände dock till samtalet och sa helt ärligt att jag var glad att hon ändå frågat mig hur det var, hur jag mår. För det kan jag säga, det är inte många som törs fråga hur jag mår. De är rädda för att de drar upp något, rädda för att klampa på, vill inte tränga sig på, kanske rädsla för hur de ska ta mitt svar och det jag kommer berätta. Så jag tackade och sa att fastän jag inte orkade prata om det nu så var jag glad att hon frågade, för det var jag. Precis som då jag blev glad när en av alla mina kollegor vågade ställa de där lite småförbjudna (kan jag tänka mig att en del tycker) frågorna. Hon vågade fråga sådant som säkert alla undrar över men ingen törs fråga. Och det är ju faktiskt så, frågar man inte får man inget veta. Får man ändå inget veta så vet man ju det i alla fall och slipper gå och fundera.

Jag säger inte att jag klandrar dem som inte törs fråga mig hur jag mår, absolut inte! Jag är själv en sådan "typ", rädd att klampa på... riva upp. Men jag ska försöka bättra mig då det kommer till obekväma situationer, jag ska försöka våga finnas där och faktiskt bemöta personen i fråga, om så bara med en enkel fråga. "Kan jag göra något?" eller bara låta dem veta att jag finns.

Jag vet att jag har många fina personer runtom mig, som bryr sig om mig - och jag är så tacksam för det. Jag vet också att jag kan verka "kall" eftersom jag utåt sett inte visar nämnvärt mycket av hur jag mår, att jag sällan pratar om det som hänt. Jag vet också varför jag dels drar på mig det där skalet, dels inte pratar så mycket om det. Det är helt enkelt för att det gör för ont att möta sorgen i spegeln och för ont att höra mina egna ord om det som gick mig förlorat. Att skriva är något annat; det kan också göra ont men oftast känns det bara befriande.