Någonstans ovan jord finns han ännu, vår Mio.

Någonstans...

Att man kan finna ro med den vetskapen är rätt knäppt, va? Omänskligt.

Ännu är han någonstans. Någon har sett honom efter att vi sjöng för honom, klappade honom farväl. Känt honom. Någon.

Någon har rotat runt i min son; letat efter svar jag vill ha. Eller inte vill ha. Kanske finns det nu svar på "varför".

Inte förrän han är nedom jord är jag klar med "händelseförloppet", Det hemska. Eller klar... det är väl fel sätt att formulera sig men jag kommer kunna gå vidare på något vis.

Jag kommer kunna ha ett ställe att gå till när jag vill känna honom nära. Men det är också felformulerat för han är alltid nära.

Alltid så nära, alltid för långt bort...