På G

Det börjar närma sig dagen då jag ska igång i arbete igen. Det är med blandade känslor, mest positiva. Jag saknar både vardagsrutinerna, mina kollegor och framför allt mitt jobb. Jag är lyckligt lottad som har hittat min plats här i livet vad gäller yrke.

Jag känner att jag är på G i livet igen, jag kan se framstegen. Som till exempel att lyckas bjuda en god vän på lunch i går! Det hade varit otänkbart för ett par veckor sedan... men i går, även om jag inte tänkte tanken på stört, så slog det mig att jag ju kunde bjuda på en lunch - och det kändes bara trevligt, inte alls jobbigt på något sätt. Ett gott tecken.

Jag stod och småsnackade en del med bibliotekarien, till och med skrattade. Jag småpratade även med en tant som var där för att låna böcker, snackade boktips. Hade jag aldrig pallat för ett par veckor sedan. Ett gott tecken.

Jag har bjudit hem goda vänner på lördag för en grillning - och jag tycker det ska bli skoj att få ta emot dem här hemma! Gott tecken, igen.

Jag ska iväg in till stan i dag med en annan härlig vän och shoppa. Det ser jag också fram emot. Gott tecken.

Jag börjar alltså få tillbaka lusten för att hitta på saker men jag känner att jag måste vara nog med att det inte blir för mycket, för då krackelerar hela tillvaron. Det behövs inte särskilt mycket för att stress- och ångestkänslor ska ge sig till känna. Försöker lära mig känna av var min gräns går.

Det jag däremot fortfarande har svårt för är att hålla en tanke i liv, rätt som det är är det jag tänkte på borta, helt svart och jag hittar inte tråden igen. Mitt minne är bra mycket sämre efter TBE-svängen, kroniskt men säger de som vet, och inte är det bättre nu vill jag lova. Men det är ändå en tröst att veta att mitt urusla minne just nu beror på yttre faktorer och är förhoppningsvis övergående.

Men jag har svårt att hålla en tanke och jag har svårt att strukturera upp saker och ting. Kan liksom inte tänka ett steg längre fram känns det som. Kanske inte särskilt märkligt, en del kan ju inte det fastän de är i sitt habitualtillstånd  - men för mig är det något helt nytt, en märklig ovanlig upplevelse.

Så, jag kan se att jag är på väg tillbaka... även fast jag blev nockad rakt i nyllet av en så simpel sak som att springa på läkaren som opererade mig. Jag reste mig fort igen och jag tror att jag gör det för att jag tillåter mig att känna alla dess känslor som väller upp inom mig. Jag heldeppar en kväll men sen tar jag mig i kragen igen. Den strategin verkar funka för mig.

Och det kommer komma fler törnar, jag vet det men det känns som att de här veckorna jag har fått gå här hemma så har jag rustat mig så gott det går för att klara av allt som kan tänkas nocka mig igen, igen och igen.