Jag vaknade tidigt i morse, redan 03:50. Låg och tittade ut i fönstret på den blå himlen och tänkte: "Sex veckor...".

De v ä r s t a sex veckorna i mitt liv. Egentligen sju veckor och utav dem så är det en vecka som är den absolut värsta veckan jag upplevt. Veckan då vi ska ta ett beslut om vår lille bebis öde...

I sex veckor har jag försökt ta in allt som hänt, bearbetat och landat. Jag kom till många insikter på Gotland, det gjorde jag, men dagligen är det en fight med känslorna och tankarna. Vill mota bort dem, inte möta.

Jag var hos kuratorn i dag. Det var med avsikt jag bokat in kuratorbesök i dag, dagen efter att jag varit hos läkaren + att det är "veckodagen" då Mio föddes. Det var ett bra möte. Vi skrattade och för första gången berättade hon lite om sitt eget liv, sina barn. Vi pratade om sladdisar (hon har 11 år mellan sina och hon berättade att de är så nära varandra i dag, och har alltid varit samt att de nu jobbar i samma företag) och bestämde oss för att de som säger: "Va? Ska ni verkligen börja om med småbarnstiden, vaknätter, nu när barnen är så stora och klarar sig själva?" gör helt rätt i att inte skaffa fler barn... Hon hade också fått många sådana kommentarer och till slut hade hon bara svarat dem något kort. Jag har också fått den frågan ett par gånger och då känt någon slags irritation. Ungefär som att jag ska stå till svars för vårt val. Om de inte är den typen som slänger ur sig det här som en fråga, säger de själva, precis som om de hade fått frågan av mig, att de absolut inte skulle kunna tänka sig att börja om. Varför måste de redogöra för vad de tycker om saken när jag inte ens frågat? Märkligt.

Tänk att folk kan fråga/kommentera med sådana kommenterar. Om de bara visste allt man gått igenom och att målet faktiskt kan vara de där vaknätterna.

Om vi nu får fler barn får framtiden utvisa. Skulle jag inte få det kan jag ändå sitta där som 50-åring och blicka tillbaka och veta att vi verkligen försökte få ett till barn men utan att lyckas. Men att se mig själv sitta där som 50-åring och ångra att jag aldrig försökte få fler barn när min biologiska klocka fortfarande tickade skulle jag inte fixa.

Jag ventilerade inte så mycket av mina djupaste funderingar, kände inte för det i dag. Har trots allt haft en ganska okej känsla i kroppen hela dagen så jag ville inte grotta ner mig för mycket i det mörka, det sorliga.

Varje vecka som går gör mig gott, det känns skönt att komma framåt och att ännu en vecka gått till historien.