Min lilla dator mår inte så bra, tror den håller på att lägga av. Jag har massor av mer eller viktiga grejer i den; foton, texter m.m. Det ända jag känt RIKTIG rädsla för att gå miste om är en text, det dokument jag började skriva på då jag låg inne på sjukan.
Nu är den räddad och jag kan andas ut. Visst ska jag försöka ta säkerhetskopior på det övriga som finns och som är värt att ha men jag tänker inte bli ledsen om jag inte hinner. För jag har ju det viktigaste räddat.
Och jag har tänkt på det här med betydelsen av Dokumentet.
Jag skulle ju kunna skriva om allt, även om det kanske skulle innebära att jag missar en del detaljer. Jag har ju det mesta fortfarande lagrat i mitt minne, alldeles för färskt minne.
Jag skulle ju kunna ha knappat ner allting en gång till men det skulle på något vis kännas som att jag återupplevde allt en gång till.
Jag är glad att jag har räddat texten och på något vis så betyder det väldigt mycket för mig att ha allt nedskrivet från första stund.
Det är dock en viktig bit som fortfarande fattas i texten... och det är då jag träffade Mio första gången. Jag kan inte förmå mig att skriva om det än, det är för upprivande att behöva tänka igenom allting - hur det verkligen var. För texten jag skrivit i det dokumentet är helt ocensurerat och ska så vara; allt jag kände och alla de djupapaste tankarna ska skrivas ner där.
Jag hoppas bara att den dagen kommer snart då jag kan skriva om Mötet för även om jag minns känslor och situationen som om det vore igår så är jag ändå rädd för att glömma...
Tänk att man kan vara rädd för att glömma någonting som man helst av allt vill ha ogjort. Märkligt.
Själv anser jag att texter egentligen inte går att skrivas om. De är som konserverade känslor. Man skrev ner vad man upplevde och kände då. Det går inte att återskapa.
SvaraRadera