Gränsland

Jag är på gränsen till vad jag klarar av. På gränsen till vad jag orkar, bära, uthärda. På gränsen till att jag inte orkar mer.

I dag är ingen bra dag. Är så fruktansvärt trött, ledsen, sönder - allt känns bara skit, skit, SKIT. Och så jävla ensamt och tungt.

Just i dag önskar jag mig att jag gör mig så illa att jag får fokusera på en annan typ av smärta. Allt vore bättre utan denna förbannade smärta i själen. Utan denna saknad efter Mio.

I dag känner jag mig för första gången arg på bebisen för att han inte finns hos mig, i min mage längre. Ja, hör ni... jag är arg på min älskade lille bebis. Jag  vet att det är fel men jag är bara så förbannad över att han försvann från mig. Varför är jag arg på lillbebisen nä den enda jag kan vara arg på är mig själv. Det var ju jag som avgjorde hans öde, det var jag som hade hans öde i mina händer. Det var ju jag! Och det gör så ont att bära det.

Hur ska jag orka? Ja, jag vet att man gör det på något sätt men det känns så jobbigt.

Jag känner mig så jävla arg. Så övergiven. Så sviken. Så ensam. Så oförstådd. Så irriterad. Så utan tålamod. Så, så... jävla ledsen och ensam.

Jag önskar det gick att få bli sövd och inte vakna upp på en lång, lång tid. Det skulle vara så skönt att få sova, få slippa bära allt det som hänt, slippa handskas och förstå, slippa känna eller veta.

I dag är ingen bra dag.