Livets hårda skola

I dag är dagen som var mitt första BF-datum - och jag har överlevt den med.

I går var jag hos kuratorn och det fanns inte så mycket att säga. Det var nästan som att vi vände på steken när mina ord tog slut, då var det hon som fick prata. Ganska skönt, för då vet jag att jag är så färdig jag kan bli hos henne, för tillfället i alla fall.

I dag stod jag öga mot öga igen med han som transporterade mig från akuten till kvinnoklinikens avdelning. Det kändes inte så mycket i mig den här gången.

Varje dag passerar jag akuten x-antal gånger om dagen då jag är på väg till/från min arbetsplats - och varje gång så envisas jag med att titta in. Varje gång. I början gjorde det något så fruktansvärt ont men nu har jag vant mig så gott det går. Har kommit till insikt att det förmodligen alltid kommer kännas någonstans i mitt hjärta.

Ja, det är mycket jag har kommit till insikt med. En del saker har tagit längre tid än andra, varit svårare att acceptera, svårare att se i vitögat.

Snart är september slut och det känns som att en mycket tung period har passerat.

Jag måste säga att jag ändå någonstans är stolt över mig själv, att jag inte har blivit till ett vrak, att jag varje dag har klivit upp och försökt göra någonting av min dag, att jag orkat vara en rätt okej mamma under hela den här perioden. Ja, jag känner mig stolt och rätt stark som person.

För varje motgång, varje jobbig grej i ens liv, varje tragedi så lär man känna sig själv lite mer för varje gång. Oanade tankar, känslor och sidor hos en själv kan utmynna i en otrolig styrka, eller svaghet om man väljer den vägen. För hur jobbigt saker och ting än är i livet så har vi valmöjligheter! Man kan inte skylla på någon annan, för hur det än är så ansvarar vi alla över hur vi själva mår och hur vi hanterar en krissituation.

Nästa kris jag kommer gå till mötes (ja, det kommer komma flera i livet) så tror och hoppas jag att jag har en del "redskap" för att hantera det. Jag vet en hel del om "stegen" man måste igenom, jag har lärt mig det - på bekostnad av att förlora en minibebis, min son. Jag tror det är det som kallas för livets hårda skola...