Sonen konstaterar

Vid middagsbordet i går:

Sonen: "Mio skulle ha fötts om ungefär 3-4 dagar om det inte hade blivit sådär med dig mamma".

Det kom så plötsligt och varenda gång han nämner något om Mio så blir jag så oerhört ledsen. Det är så smärtsamt att höra att han fortfarande tänker på det. Klart han inte glömt, såklart inte och det är inte det jag menar. Men det gör bara så ont att veta att en del av det jag också tänker dessa dagar finns även i sonens tankar. Jag är dock mycket glad att han uttrycker sig verbalt om det, mycket tacksam.

Så vad svarade jag? Jag konstaterade bara och sedan gick tiden ut på att jag inte skulle bryta ihop. Det är inte farligt att gråta inför barnen men som det är nu så bryter jag ihop.

Jag grät inombords istället.

Ja, nu är dagarna här då han var beräknad men förmodligen hade jag redan fött honom då mina tidigare två kommit en vecka för tidigt.

Det känns konstigt att sitta här utan bebismage, utan bebis, utan bebissaker omkring mig. Allt är så påtagligt nu i dagarna.

Han dog en vacker vårdag, han borde ha fötts en solig höstdag.