Jag har nu halvvägs igenom september - skönt!
Jag är dock nästan fulltid vad gäller den graviditet jag förlorade - skit!
Kontraster hela tiden, i hela livet, överallt och vad som helst.
Tårarna som ständigt ligger på lut. Ibland släpper jag fram, ibland står jag emot, ibland kommer dem över mig oavsett.
Men jag lever, och jag är på rätt köl! Jag har inte tappat fotfästet, jag har inte blivit galen.
Det finns hopp om livet... bara jag överlever september.
En dag i taget, bara en dag, inte mer. Tänk inte längre än så så tar september slut tillslut. Kram.
SvaraRadera