Det gick bra i dag. Jag lyckades trycka tillbaka känslorna som ville välla fram då jag hörde den lilla bebisen. Är glad att jag kan parera mina känslor i vissa lägen. Oftast funkar det när jag är förberedd på en situation. Det går ett tag men efter ett tag går det inte mer och då vill dem ut.

I dag lyckades jag hålla tillbaka alla känslor och sorgekänslor som gav sig till känna i samma stund bebisen anlände till rummet. Det gick fram tills i kväll då jag fick nog. Det kändes som att jag höll på att kvävas inombords. Ville bara bort därifrån. Vara i fred.

Så nu sitter jag här själv och reflekterar över det ena och andra.

Det gör så ont i tomrummet.

Det där onda är så ogreppbart, så svårt att beskriva. En kvävande tung känsla som tynger ner mitt hjärta, så kan det kännas. Ohanterbara känslor, tunga, sorgsna känslor. En kropp som saknar sin graviditet, en livmoder som saknar sin inneboende. Ett mammahjärta som gått sönder och vill ha sin son tillbaka. Frågor som går som i cirklar men aldrig, aldrig kommer bli besvarade.
Ett hopp som tändes men släcktes alltför snabbt. En obesvarad längtan efter en efterlängtad bebis.

Älskade Mio...  Du fattas mig!