Vet ni, jag gråter inombords hela tiden. Mellan skratten, mellan meningarna, mellan tankarna... - hela tiden. Den där tomhetskänslan har inte varit större än vad den är nu. Allt är så påtagligt.
FAN!
Varför? Varför? VARFÖR?
När jag åkte hem från jobbet i går så blev jag överrumplad av en gråtattack - den bara kom, helt utan förvarning. Det gjorde så ont i hjärtat.
Emellanåt känns det som att jag ska kvävas när jag tänker på att jag aldrig kommer få se Mio växa upp, att jag aldrig mer kommer få se honom - att jag aldrig fick se honom levande, sprudlande, jollrandes. FAN!
Alla känslor jag känner är relaterade till hur det borde varit, hur det blev, hur det var.
Hur det borde varit - jag borde föda vilken dag som helst.
Hur det blev - när allting satte igång och jag insåg utgången.
Hur det var - när jag födde honom, när jag fick se honom första gången, hur det kändes att hålla i min döda sons lilla hand, hur hans lilla kind kändes, hans lilla skuldra, hans fötter... Känslan när jag sa hej då till honom för sista gången - tanken att veta att jag aldrig mer kommer se honom när barnmorskan gick ut med honom ur vårt rum. FAN!
Häromdagen frågade min dotter 6 år: "Var bebisen lika kladdig som jag när han kom ut?"
Och jag blev återigen påmind om mitt val att inte ta upp honom på bröstet när han var född. FAN! Jag ångrar det något så fruktansvärt. Om jag bara hade haft facit i hand och vetat hur han skulle se ut, att det inte var någon alien som skulle komma ut. Ja, det är mycket man skulle ha gjort annorlunda om man bara vetat... När jag "straffar" mig själv med diverse tankar och känslor kring detta försöker jag plocka fram läkarens ord vid vårt återbesök, om att jag inte får ha sådana krav på mig själv. Att jag inte får skuldbelägga mig själv när det gäller detta, att det blir för tungt för mig att bära. Ibland funkar det, ibland inte...
Varje dag ser jag Mio framför mig... varje dag vill jag se på bilderna jag har på honom. Men jag tittar inte för jag är rädd för hur jag kommer reagera. Jag kan titta på hans fotavtryck igen, titta på dem och se hur himla små de faktiskt var. Jag kan titta på dem en stund, men efter ett tag gör det för ont... allt kommer liksom över en igen.
Så himla mycket känslor och tankar, hela tiden. Så många tårar. Så mycket... saknad.
FAN.
Jag förstår att det måste vara jättejobbigt nu. Gör det du behöver för att ta dig igenom den här månaden. Be om hjälp om du behöver. Tänk på läkarens ord att inte skuldbelägga dig och dem dagar det inte funkar att göra det så är det också ok. Det går inte att styra sina tankar hela tiden. Ibland måste vissa tankar få tränga igenom en stund i alla fall. Men inte för länge för skuldtankar leder ingenstans men det vet du ju redan. Stor kram från mig och b.
SvaraRadera