Game over

Strax innan halvsex ringer min läkare på kvinnokliniken. "Äntligen, nu kommer jag få reda på huruvida jag hade en infektion eller inte", tänker jag samtidigt som jag stänger dörren om barnen som är extremt "tjoiga" precis då. "Du har glada barn omkring dig hör jag", säger hon med snäll röst.

Sen blir allt till ett endaste stort frågetecken!

Jag hör att hon letar lite efter orden... jag minns att jag tänker att nu har det konstaterats någon kronisk infektion och jag kommer aldrig mer kunna bli gravid.

"Det här moderkaksprovet", börjar hon....
"Ja, vad visade det??"
"Det här är hemskt att behöva säga men det har inte skickats någon moderkaka för analys".

"Va? Vadå, vad menar du?", frågar jag.

"Jag tyckte att det var konstigt att det saknades PAD-svar på det och nu när jag började titta närmare så ser jag att det inte har skickats iväg någon moderkaka. Det brukar alltid göras en notering i journalen men nu kunde jag inte hitta det. Jag är hemskt ledsen att jag inte sett det tidigare.... det är så tråkigt att det blivit såhär".

Jo, tack.

Hon berättar vidare att hon har diskuterat med en fosterspecialist (hon är en av två doktorer på kvinnokliniken som utför organscreening). Denne i sin tur menar på att om jag hade haft en infektion/inflammation så borde det ha funnits några svar vid obduktionen. Man borde ha hittat förhöjda infektionsvärden i bland annats Mio´s lever och andra organ. "Men nu var det ju inga förhöjda värden som uppmätts hos honom så förmodligen är det inte en infektion som satt igång förloppet", säger hon. Värdena borde ha höjts eftersom han låg kvar i min mage så "länge" (ja, i den situationen var en vecka lång tid) fastän vattnet gått.

Jag tycker hela situationen är helt sjuk. Jag är inte förvånad ett dugg att det blivit såhär... min vanliga "tur" med saker och ting.

Hon fortsätter: "Så det vi kommit fram till är att det nu lutar åt att det är din livmoderhalstapp som är försvagad". Vi diskuterar kring det. Nu verkar det peka mot att det är så samtidigt som det är motsägelsefullt, enligt läkaren. För jag har ju fått två barn och gått ända till vecka 39. Det borde ha uppdagats redan vid första graviditeten. Jag berättar min gynekologiska bakgrund med laserkonisering av kraftiga cellförändringar samt att lasernmaskinen inte fungerade då så att läkaren fick karva med kniv, något hon efter uppvaket kommenterade med: "Du fick vara sövd i en timma istället för 10 minuter för jag var tvungen att ta fram kniven, något jag inte gjort på fyra år... så det var lite ovant". Tack, för den informationen...

Visst kan tappen förändras efter ett sådant ingrepp/laserkonisering men då kontrade hon med att då borde jag inte gått hela vägen ut med dottern.

Läkaren påpekar att hon inte begiper någonting. Att det är tråkigt att det inte finns någon klar linje att gå på, men att de nu får utgå från försvagad tapp - fastän det talar emot???!

Vi kommer in på vad en framtida graviditet skulle kunna innebära med den info/avsaknaden av information vi har i dag. Det kommer innebära väldigt många kontroller. Från vecka 8 ska det hållas koll på tappen, vid vecka 12 kollar man igen och eventuellt sätts ett profylaktiskt cerklage men man kan eventuellt även vänta lite till. Från vecka 12 är det kontroller av tappen varje vecka. "Vi brukar säga till kvinnorna att de inte kan fortsätta leva som de tidigare gjort, utan det är till och ta det väldigt lugnt då". Hon säger något om sjukskrivning. Vecka 35 klipper man cerklaget och sen får bebisen komma när bäst den behagar. Har man försvagad tapp brukar bebisen komma ut efter någon vecka.

Med den här informationen har vi lite att fundera på. Fast, innerst inne är ju längtan efter ett till barn ännu större, och jag är tveksam till att detta skulle hindra oss. Men visst måste jag fundera om jag orkar med allt rent psykiskt....

Läkaren erbjuder oss att komma på ett besök men jag inte bestämma det nu. Hon säger att jag får mejla henne.

Vi avslutar samtalet med orden att vi hoppas få återse varandra någon gång i framtiden men under roligare omständigheter.

Så här sitter jag och försöker hitta sätt att inte deppa ner mig totalt. Att inte gå sönder. För ni ska veta att just nu gör det så fruktansvärt ont inom mig. Som om det inte hade räckt med att det är september.

Tidigare har jag funderat över "varför" och gått och väntat på obudktionssvar. Ingenting visar det. Väntar på moderkakssvar, men det kommer jag aldrig få. Kanske hade inte det visat på någonting heller, men då hade jag vetat det även om mitt "varför" hade kvarstått. Nu har "varför" fått sällskap av "tänk om..." Tänk om det funnits svar att få genom moderkakan. Tänk om...

Tycker det är sjukt att något sådant här har kunnat hända! Varför gick inte moderkakan iväg??? Men det tjänar ingenting till att spekulera i det för att det är redan försent.

Jag har funderat över det läkaren sa om att inga förhöjda värden hittats i något av Mio´s organ... Vadå inga förhöjda, var det ändå höjda värden???

Varifrån kom mitt förhöjda CRP? Var det inte på grund av en infektion?

Många frågar snurrar runt i skallen samtidigt som det är tomt?! Uppgivenhet skulle jag väl kunna sammanfatta det hela med.

Trots att mycket känns tungt och jobbigt just nu så har jag ändå kommit till den insikt att det jag ska lägga fokus på nu är inte det som varit, utan det som förhoppningsvis komma skall. Framtiden - det är där jag ska ha fokus. Jag måste leva efter att det som varit har varit men hur mycker jag än grubblar och vilka svar jag än hade fått så kan det ändå inte ge mig det jag vill ha - det kan inte ge mig vår Mio tillbaka.

Jag måste börja inse att det inte finns några svar. Jag kan sluta hoppas nu. Det är över.

Otur...