Rafsade fram ett gravljus, det sista - antecknade på inköpslistan: Gravljus. Då slog det mig hur fel det är, att behöva bunkra gravljus, för att ett av våra barn som borde ha funnits i vårt liv med oss istället ligger under jord. Så fullkomligt FEL!
Fem minuter senare satt vi i bilen och var på väg. Jag håller i gravljuset och en gul tändare. Tänker att det inte borde vara såhär; jag borde ha suttit med mina händer om min stooora gravida mage på väg in till förlossningen.
Jag sitter i vår bil på väg till minneslunden...
Det var inte någon hit att ha med sig dottern. När vi försökte få en lugn stund och blicka ut över gräset så stod hon mest och drog i oss och ville visa fina blommor hon sett (såna som stod vi gravarna). Hon var inte på humör för att sitta still på en av de utplacerade bänkarna. "Såklart inte".... Så vi gick därifrån och tittade lite på kyrkogården i stället.
Min man ska åka tillbaka själv någon dag, det här var ju hans första besök och det vore synd och kalla det för lyckat. Även om ordet "lyckat" klingar fel i samma mening som minneslund och död son.
När jag stod där och tittade på den gröna gräsplätten så bara kändes det "Han är inte här". Det må vara hans rester som ligger där, men känslan av att han finns där... nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar