Tankar om minneslunden

Att ha sitt barn i en minneslund kan tydligen innebära känslor som nedanstående beskrivet:

I dag skulle jag verkligen vilja åka dit och sitta i kvällssolen och bara vara, för att rent fysiskt vara där han finns. Saknaden är så påtaglig och så stor just nu i dessa dagar.

Men jag förmår mig inte att ta mig dit, för jag vet att det skulle göra för ont, mina tårar skulle rinna i hysterisk fart. Jag orkar inte gå igenom det, vill inte bryta ihop - även om jag vet att jag kanske borde. Att det är helt normalt.

Men just nu orkar jag inte med allt vad ett besök i minneslunden skulle innebära så jag skjuter det på framtiden, till en annan dag... någongång.

Jag trodde det mest skulle kännas skönt att honom i minneslunden men just nu känns det väldigt jobbigt. Men samtidigt förstår jag ju att det en dag längre fram kommer att kännas lättare, om än jobbigt.

Det här är ju en ny upplevelse som säkerligen kräver ett par besök, ett par "ihopbrytningar" och många tårar... innan jag kan hantera detta mer kontrollerat. Allt tar sin tid, det är väl så.

Det är många tankar som legat "latenta" under en längre tid som nu vaknat till liv igen. De måste ältas igenom ännu en gång, det bara är så.... trots att jag inte har några mer svar i dag jämfört med tidigare. Och det är väl just därför de återkommer, för att jag saknar svar.

Hur lär man sig leva med den stora saknaden och längtan efter den son man födde men aldrig fick lära känna?  Hur ska man stå ut med vetskapen om att jag aldrig mer kommer få röra honom, se honom?

I kväll saknar jag Mio så himla mycket och jag tänker tillbaka på den tid då jag hade honom vid mig, hur jag tittade mellan tårarna och beundrade honom. Jag tänker på hur han kändes att röra... han mjuka hud, hans små, små men ack så långa fingrar... Hur han låg i sin korg med ena handen under hakan, han såg verkligen så fridfull ut.

Om jag bara kunde få vara nära honom igen... hålla hans lilla hand och stryka honom över kinden och berätta hur efterlängtad han var och hur fina syskon han har.

Mio: Jag saknar dig så ofantligt, obeskrivligt mycket. Såg du att det kom en massa ballonger till himlen i dag? En av dem var till dig från din storasyster här på jorden. Det är fler än jag som önskar att du hade varit här nere med oss. Du fattas oss!