Tunga tårar

Hela mitt inre är ett enda stort kaos!

Är så ledsen då saknaden efter det som skulle ha varit nu inte finns. Att vårt efterlängtade barn ligger i minneslunden istället för i min eller min mans famn. Är så ledsen så det går inte att beskriva.

Jag sysselsätter mig om dagarna så gott jag kan och det funkar bra. Oftast bra.

Men hela tiden, så ligger alla känslor och trycker. Det spelar ingen roll vad jag gör... bilderna av Mio som flyger förbi rätt som det är. Alla förhoppningar som jag inser är dödsdömda. Saknaden. Smärtan. Den jävla smärtan av tomrummet han lämnade. Så obeskrivlig.

Det känns så orättvist. Det känns så tomt och förjävligt.

Åh, vad jag önskar att jag satt här med ett lyckorus som man bara kan få av att ha fött sitt barn. Den där nyblivenförälder-lyckokänslan. Tänk om mina tårar som nu rinner ändå vore av lycka.

Jag gråter i min ensamhet. Omfamnar mig själv och ger mig tröstande smekningar över armarna. Torkar mina tårar och tänker... i morgon är en annan dag.