En djupare slags smärta

Har haft en skitkväll, inombords.
Läste på facebook att min man´s kusin fått barn nu. Jag är jätteglad för deras skull, unnar dem det här. Det är inte missunsamhet det handlar om från min sida när jag säger att det gör ont i mitt hjärta att få besked om en sådan här grej. Påmind om att vi borde ha varit nära nu.

I kväll blev det så konkret att vi misslyckats ännu en gång med att få en levande bebis. Jag skulle ju också ha fått nu. Vi skulle också ha varit där dom är nu, lyckliga över att ha fått ännu ett barn. Det skulle ha varit vår tur redan för ett år sedan...

I detta nu känns det bara BLÄÄÄ! Orättvist, ovisst och som att en levande bebis är något ouppnåligt.

Försöker finna anledning till det som hänt, men det går inte. Inte kan man hitta en anledning att man ska behöva gå igenom något sådant här.

Saker och ting vi inte har makt över händer, så är det - men när det händer gång på gång.... Är det då någon högre makt som försöker tala om något?

I kväll saknar jag min gravidmage, alla förhoppningar, spänningen inför en kommande förlossning. Jag saknar allt och mina tårar de rinner så tunga nerför mina kindar.

Åh, jag skulle vilja sitta med vår fina Mio i min famn nu... Titta på honom, beundra den skönhet bara ens barn kan utstråla för en mamma och pappa.

I kväll känner jag känslor jag trängt undan i många veckor; känslan av hans sista sparkar i min mage efter att jag tagit de förbannade tabletterna. Hur fixade jag det? Hur grejade jag det? När jag tillåter mig att tänka tillbaka på det så gör det så ont... och det är så ofattbart. Hans små sparkar, ibland väldigt tydliga, ibland bara en lätt förnimmelse.... men likväl en rörelse av ett levande barn.

När dog han?
Varför tog jag inte upp honom på mitt bröst när jag hade fött honom? Hur kunde jag ta ifrån honom det? Räckte det inte med att jag tog av han livet?

I kväll är det inte lika lätt att tänka positivt.
I kväll gör det ont. Så fruktansvärt ont inom mig och saknaden efter Mio gör påtagligt ont.

I morgon är en annan dag.