Väckta minnen

Mitt jobb innebär besök på akutmottagningen, i dag var det dags för att gå dit. Första gången efter att jag var där Den Där Natten.

Ångest. Ångest. Ångest. Försökte stänga av så gott det gick, funkade väl till viss del. Men jag såg platsen där jag satt den där hemska natten. Klockan var runt 00:30. Svarta mammabyxor och en svart-grå randig jumper som spände åt lite lagom om magen. Jag minns att jag satt och smekte magen och kände att det var härligt att den börjat växa (vilket man normalt inte känner glädje över...). Bredvid mig sitter det två killar, han som sitter närmast mig ser lite ut som en uteliggare och luktar inpyrd rök. På andra sidan sitter en spansk familj och jag vet inte hur många den skadade har med sig! Bredvid dessa sitter en kvinna som ser ut som en man (!) och har magsmärtor. Jag undrar om hon är tidigt gravid och liksom jag söker på grund av graviditetsoro. Jag kommer aldrig få veta. En pappa väntar med sin sjuka son på runt 2 år. En mamma springer runt med sitt nästan medvetslösa barn i sin famn. Det låter som att barnet håller på att hosta lungorna ur sig. Jag ser oron och hjälplösheten i mammans ögon. Om jag bara hade vetat att den hjälplöshet jag skulle komma att känna skulle vara lika jävlig, kanske ännu jävligare...

Tillbaka till min arbetsdag.

Akutenbesöket gick väl okej, om än många minnen som återuppspelades - men det gick att hantera.

Var tvungen att gå in på en vårdavdelning och lägga ut nya kompendier till läkarna. Råkade kika in på en sal och nej, det framkallade ångest direkt! Det känns liksom tungt att andas. De där sängarna, täckena... ja, allt. Nej, vill inte minnas!

När jag kom hem i kväll från jobbet så väntade en fin present på mig från fina vänner. Tack så mycket, det värmde efter en dag med många gamla jobbiga minnen. Texten som prydde den fina utsmyckade tändsticksasken stämmer så väl: En dag i taget.