Vilken jävla skitdag!

Var tvungen att ringa till  försäkringsbolaget och avboka en mamma-barn försäkring jag beställt. Vecka 24 skulle det komma hem inbetalningskort. För att undvika den smärtan kände jag att jag var tvungen att ringa till dem i dag och säga hur det var. Det var ett jobbigt samtal men jag fixade det!

Tog mig i kragen och åkte iväg och tömde allt skräp. Handlade en sån där märkessköld till E, han kommer bli så glad. Var in till apoteket och hämtade ut sur-jävla-hata-skit tabletter och sen åkte jag hem till mamma och pappa och fick jättegod mat som min brorsdotter hjälpt till att laga. Allting kändes okej, var under kontroll.

När jag åker därifrån börjar jag känna den där förbannade tomhetskänslan. Blir påmind om att allt inte är som det ska, att det är något som fattas mig.

Väl hemma har jag fått ett brev av min barnmorska jag gått till här på orten. Hon har vetat om den oron jag burit i och med de tidigare missfallen. Hon har varit toppen och tagit min oro på allvar och aldrig ens antytt till att jag vore knäpp. Jag minns mitt sista besök hos henne, ett av flera extrabesök då jag bara lyssnade på bebisens hjärtljud. Hon frågade mig när jag skulle börja våga tro på den här graviditeten, att jag ju gjort nästan hälften och att allting såg ju bra ut. Hon tyckte jag skulle försöka börja glädjas. Jag började faktiskt göra det... det hade börjat gå in, sakta sakta... men jag hade börjat vänja mig vid tanken att det skulle komma en liten bebis till oss i september. Jag tyckte om den tanken.

Brevet blev droppen för vad jag klarade av i dag. Satte mig i trappan och tårarna bara rann. "Intressant" med tanke på mitt tidigare inlägg i dag då jag skriver om det här med tårar...

Hur länge ska man bli påmind om att det är något som är fel, att det är någonting som inte stämmer... att det är någon som fattas mig så oerhört mycket... ?