Jag tänker i efterhand, varför satt jag inte längre tid med finbebisen än vad jag gjorde? Försöker intala mig att det var för att rädda mig själv en liten smula. För ju längre jag satt med honom desto svårare kände jag att det skulle bli att lämna ifrån mig honom. Det var med stor sorg jag lämnade ifrån mig min fina pojke, men jag gjorde det för att jag visste att möjligheten att få se och känna honom även skulle finnas dagen efter. Jag var trygg med den tanken och släppte taget för några timmar.

Det var dock inte helt självklart att jag skulle se honom igen nästa dag. Hur skulle jag göra? Var det som att vrida om kniven i ett redan öppet sår att se honom igen? Skulle jag nöja mig med att det var första och sista gången jag såg honom i går? Men hur 17 skulle jag kunna avstå att se min son igen, en sista gång? Vad skulle göra mest ont? Eller ska jag säga minst ont?

Jag valde att se honom igen, tack och lov. Men fy så ont det sedan kändes att lämna över honom till barnmorskan. Ont, ont, ont... en smärta som inte går att beskriva. Det var som att hjärtat, om möjligt, slets sönder ännu mer.

Helt plötsligt blev allt bara nattsvart och så tomt. Så fruktansvärt tomt.