Jag verkligen försöker förhålla mig till det som har hänt, jag verkligen försöker. Jag försöker ta tag i det liv jag har, försöker leva det, på det sätt jag klarar av och orkar. Jag försöker få vardagen  att rulla på så smärtfritt som möjligt, försöker hitta ett sätt att leva med alla de bilder jag har på min näthinna. Det är svårt.

Det är svårt att bearbeta sorgen när jag inte har lugnt runtom mig, samtidigt som "olugnet" innebär att jag upprätthåller en vanlig vardag för barnen. Det springer barn in och ut, upp och ner. Konflikter som ska tas hand om (vilket min man har fått äran att handskas med)... Gäster som sover över (till barnens stora glädje i och för sig), gäster som beklagar och är ledsna för det som hänt, gäster som tröstar (?!) med att de vet fler som haft missfall!!!!!!! Jag har inte haft ett regelrätt missfall, vad är det som är svårt att förstå? Det är ju JAG (vi) som tog avgörandet att avbryta vår sons liv, det var VI som VALDE. Eller nej, vi valde inte för vi hade inget val (i alla fall inget positivt sådant). Det var JAG som tog de fyra vita runda tabletterna. Det var JAG som stoppade upp dem, bara några millimeter från där min lille bebis låg och sparkade. Precis då. Det var JAG, JAG, JAG! Det var inget missfall!!! Det var ju jag... och det är jag som måste lära mig leva med det. Trots att det var jag som rent fysiskt avslutade det hela, så måste jag lära mig att leva med att det inte var mitt FEL - för det var det inte och det vet jag, men det är så svårt att lära sig leva med det. Det är jobbigt, svårt, smärtsamt - ja, det är skit rent ut sagt! Framför allt, HUR lär man sig leva med det man gjort? Hur accepterar man?

Jag gråter när jag går och lägger mig. Saknaden är så stor, så stor.