Mio

Tänk att vi kunde skapa en sådan vacker liten varelse och så får vi  inte se honom växa upp, inte lära känna honom, aldrig höra honom skratta. Det känns hårt att leva med. Just nu är det en tung känsla att bära att jag födde mitt barn och det var alldeles tyst när han kom ut. Så himla tyst.

När man föder barn ska man först ha så ont att man tror att man ska avlida, man ska kämpa och nästan vilja ge upp men så får förväntningarna och längtan efter det lilla livet en att kämpa in i det sista för man vet ju, att snart, snart får vi vår belöning, vår skatt - och en nyförlöst liten skrikandes bebis läggs upp på moderns bröst. Så liten och hjälplös i den stora världen men i mammas famn blir den trygg. Det är så det ska vara.

Ingen borde få ligga med förlossningsvärkar i vetskap om att hon ska föda ut sitt barn för att den lill* riskerar att få svåra komplikationer i framtiden. Ingen förälder borde behöva ta ett sådant beslut. Även om man vet vilka komplikationer som riskeras så är beslutet likt förbannat svårt att ta och inte alls självklart. Särskilt inte när bebisen är så stor den ska vara för tiden och hjärtat pickar på precis som det ska. Vad får en att orka igenom värkarna? Inte är det hoppet om att få träffa sin bebis, för den är/kommer att dö en snabb död så fort den lämnar livmodern. Fick höra att bebisen kan visa livstecken upp till en timma efter att den är född. 

Visst är det konstigt att man känna sig tacksam över att ens eget barn inte visade några livstecken när han föddes. Hör ni, vi var tacksamma att han inte levde när han kom ut. Det är ju sjukt. Man ska inte behöva känna tacksamhet över en sån sak, men det gör vi.

Tystnaden var så stor när han föddes och aldrig har väl tystnaden gjort så ont...

Vår sons födelse var hemsk på alla sätt och vis och det kommer alltid att riva runt i hjärtat när jag tänker på det. Mitt i allt det jävliga var det ändå en lättnad att få se honom, få ha honom hos oss, känna honom, iaktta och beundra hela honom... Öronen, de små fingrarna med naglar, hans lilla näsa med små, små näsborrar, hans mun med underbara läppkonturer, skulderbladen, de vackra små armarna, hans lilla stora fot med den ack så mjuka hälen.

Han var vårt underverk.