I normala fall har jag inte svårt att gråta, har nära till känslorna och kan fälla en tår om jag är ledsen. Det har dock blivit svårare att släppa fram dem efter det som hände i mars 2010. Det var som att en mur byggdes upp då.
När hela den här karusellen drog igång var det som att jag skärmade av. Visst grät jag efter beskedet på akutmottagningen men det lugnade sig.
Jag grät några stilla tårar dagen därefter. Min man (som aldrig gråter annars) bröt ihop totalt och jag kände att "nu måste jag vara stark, får inte bryta ihop jag också". Jag bröt inte ihop utan jag var samlad. Därmed inte sagt att det inte gjorde ont inom mig, att jag var så ledsen man bara kan bli. Hela jag höll på att gå sönder, men jag grät inte förtvivlat.
Jag märkte att personalen tittade uppmärksamt på mig "håller hon på att bli knäpp? Varför gråter hon inte? Varför visar hon inte mer känslor än vad hon gör". Sådana tankar kändes det som att dom hade när de tittade på mig där jag låg lugn och sansad i sjukhussängen. Jag tyckte det var jobbigt för jag såg hur de tittade på mig. Min man sa något om "Varför gråter inte Emma?" och då insåg jag att det är inte tårarna som visar hur man mår. Tårarna och gråten säger ingenting om en sorg. Jag vet att jag tänkt "Varför gråter hon inte? Varför är hon inte helt förstörd, helt förtvivlad?" om Emma, men nu förstår jag att man inte behöver gråta miljoner tårar för att vara ledsen.
Som jag sa, jag har tidigare gråtit en hel del när jag varit ledsen - men nu när det här hände så skärmade jag av och kanske är det någon försvarsmekanisk man har i kroppen för att man ska orka vidare?
Jag ville släppa ut gråten, jag ville störtgråta där och då när allt kändes för jävligt men det gick inte. Det gick bara inte! Och jag "försvarade" mig och sa till personalen "Mitt kommer sen när bebisen är född, då kommer jag behöva lugnande, då kommer jag att bryta ihop". De köpte det och sa "ja, så kan det bli". Men det blev aldrig så.
Jag har gråtit, som jag gråtit men stilla tårar varvat med någon hulkning men ändå lugnt. Jag har varit så lugn. Så samlad. Så avtrubbad.
Jag är rädd att det är någon slags chockreaktion att allt kommer komma över mig framöver. För jag känner ju hur klumpen inom mig växer, även om klumpen minskar lite efter varje gång jag skriver av mig.
Jag vet att man inte mäter sorg i tårar, att sorg är något djupare än så. Men jag känner mig knäpp som inte ligger här och gråter hela dagarna. Är det inte det man "borde"? Jag kan nästan känna mig skyldig som inte gör det.
Jag gråter, men jag gråter i min ensamhet eller när jag är tillsammans med min man.
Då jag inte gråter gör det så förbannat ont i hela mig - så på något vis önskar jag att jag grät lite mer för det befriar en stund från den smärta som annars gnor inom mig.
Det är svårt att förklara vad jag vill få fram, hur jag menar eller vad jag känner.
Tårar. Ja.
SvaraRaderaJag gråter sällan tårar. Väldigt, väldigt sällan. Jag är lugn, sansad. En person att lita på när det krisar. Tar mig igenom. Håller ut. Jag faller inte. Det är en styrka.
Du undrar om det är en chockreaktion. Hm. Kanske. Men om det är så, och det är inte omöjligt, så kommer du inte drabbas av nån sorts jätteförståelse och trilla ihop en vacker dag. Det är inte så det fungerar. Utan det sipprar ut lite då och då, lite pö om pö. Du kommer inte bryta ihop.
Du väntar inte på en dag då du kommer falla, för du har redan fallit. Det är såhär det är att ha trillat omkull. Du är redan där.
Avtrubbad. Ja. Numb. Mmm. Som om man inte är närvarande. Som om man inte är med. Fast man är där. Läskig känsla. Ibland, till och med fortfarande, kan jag komma på mig själv att inte lyssna på människor. Jag liksom fattar att de pratar med mig och jag ser att deras munnar rör på sig men jag hör inte ett ord av vad de säger.
Att gråta kanske är "för enkelt" för en sådan stor sorg. Visst kommer tårar ibland, för några måste sippra ut - ibland sakta och ibland hysteriskt - men mest sörjer man bara i tystnad och tomhet. Känslan av att vara avtrubbad är så mkt värre än att gråta.
För att gråta över en sådan stor sak måste man vara helt naken. Och det vill man inte vara när man inte är ensam eller med sin man. Man blottar sig inte hur som helst för vem som helst eller var som helst.
Jag gråter aldrig om Eric inför folk. Jag kanske kan gråta andra tårar inför "folk" men aldrig, aldrig Eric-tårar. De är för speciella för att dela med sig av.
Hjärtekram!
Jag har läst den här kommentaren om och om igen. Du har ju så rätt i det du skriver. Du formulerar det med ord så som jag känner, fastän jag inte ens är medveten om det innan. Eh?
SvaraRaderaJag har svårt att uttrycka mig ibland, få till orden för att beskriva hur jag menar. För jag vet liksom inte varför jag känner som jag gör. Sen läser jag saker som du skriver och känner: Men det är ju PRECIS så!
Som det här med tårarna... Mio-tårarna är för speciella att dela med sig av och det är kanske därför det inte kommer ut några när jag pratar med andra. De kommer bara inför Max.
Precis som du skriver känns det som att gråta är för enkelt för något sådant här. Det här är mer än någonting som bara är ledsamt eller gör ont. Det är djupare och större än så.
Kram vännen!