Jag trodde jag hade kontroll över mina känslor för en stund. Det gick ju så bra vid frukosten och en tid därefter. Men så gick jag ner för källartrappen och började samla ihop alla lortkläder som var nedkastade. När jag fick tag på sonens strumpa så brast det, allt brast och jag bara föll ihop som en skurtrasa.
Min älskade man hittar mig ihopkurad på ett trappsteg, jag omfamnar mig själv och hoppas någon kan ta mig bort härifrån, bort, bort, bort! Han sätter sig på knä och kramar om mig. Det behövs egentligen inga ord, bara hans närhet, för jag vet ju... att han känner och tänker det jag gör. Jag vet ju att han förstår.
Sorgen sköljer över mig helt plötsligt, så oväntat. Jag trodde jag hade kontroll...
Nä, man kan inte kontrollera sorgen. Den kan dyka upp lite var som helst och när som helst. Den kan göra sig påminnd av lite vad som helst och hur som helst.
SvaraRaderaDen är väldigt ytlig än. Det har bara gått några få dagar, Sara. Jag är imponerad över att du ens loggar in på facebook, skickar sms eller startar en blogg. Det är så nytt och färskt. Du är ju ett öppet sår.
Många, långa kramar! <3
Jag måste, för att på något vis hålla mig igång. Facebook, nä det är väl egentligen inte nödvändigt att logga in på. Sms skickas för det är det minsta jag kan göra för alla som har visat mig sin omtanke. Och en blogg var jag tvungen att starta för få ur mig alla osorterade, ostrukturerade tankar som härjar i min hjärna. Dessutom blir det ett sätt för de nära att få status om hur jag mår - och egentligen är det av rent egoistiskt skäl också, jag orkar helt enkelt inte upprepa mig till alla som undrar hur jag mår. Orkar inte säga orden högt flera gånger om.
SvaraRaderaOch egentligen vet jag att jag inte behöver någonting, att jag inte är skyldig någon någonting, men jag vill... Både för att jag måste få ur mig saker och för att jag på något vis tycker om alla som bryr sig om mig och vill låta dem veta hur jag mår, utan att behöva ta orden högt i min mun.
Kram, Jennie!