En vecka har gått sedan jag rörde vid vår fina Mio för sista gången. En vecka sedan vi sa hej då till vårt tredje barn. Vet ni hur ont det gör att säga hej då till sitt döda barn? Det gör jag och det gör förbannat ont. Det är en sjuk känsla, en overklighetskänsla utan dess like. Att se sitt barn bäras ut från rummet för att läggas tillbaka i ett kylrum, alldeles ensam och .... död, kanske bara några rum bort från oss.

Älskade, älskade son... Jag saknar dig och det gör så ont att bära drömmarna, förväntningarna, längtan efter dig... Allt det där som bara försvann så oväntat, snabbt och utan någon som helst förklaring. Det är så svårt att förlika sig med tanken att vi just förlorat en framtid tillsammans med dig. Som vi såg fram emot att ha dig i våra liv. Du var så efterlängtad och önskad - men ödet ville oss något annat.