Tv-tablån

Det hugger till när jag läser "En unge i minuten" kl. 21:00.

En av de barnmorskor som cirkulerar i programmen är en av dem som jag fick närmast kontakt med under sjukhusvistelsen, hon som också var med vid förlossningen. Hon var helt underbar.

Jag kommer säkert plåga mig själv och se på programmet. Det gjorde jag förra måndagen och det gick bra fram tills första ungen skulle födas - då brast det och jag klev upp och stängde av tv:n. Varför plåga sig själv? Och varför tänker jag ens tanken nu, första måndagen efter det som hänt?

Egentligen är det nog inte programmet i sig som gör ont att titta på utan snarare att jag har följt det i 8-9 veckor och hela tiden med förhoppningen att det är min tur i september. Jag såg fram emot det men nu är det över. Så mycket över som det kan bli. Programmet framkallar minnen av de förhoppningar vi hade men som gick i kras.

Drömmen som sprack...