Jag läser på nätet om andra som förlorat barn i magen, de som också fått avbryta graviditeten. Och det är då det kommer över mig igen vilken orättvis situation vi var med om. I de flesta fall där paren avbrytit graviditeten sent har det upptäckts missbildningar på rutinultraljudet. Det har funnits en orsak.

För oss fanns det ingen orsak, varken till varför jag börjat öppna mig så tidigt och att sedan vattnet gick. Ingen orsak hittades och det är det som gör det så svårt att acceptera, att det hände!

Han var ju så... perfekt. Varför denna orättvisa? Dessutom efter allt annat vi fått gå igenom tidigare. Det finns ingen rättvisa i livet och inga garantier för någonting, så är det. Men när det drabbar en både en, två och tre gånger så är det klart att hoppet om livet sviktar.

Det är smärtsamt att tänka på att vi förlorade en helt frisk liten pojke (vad vi vet än så länge) på grund av.... just det, OTUR!