En av de sämre nätterna i natt. Har inget problem att somna in då jag har min man bredvid mig. Känns tryggt att ha honom vid mig, för det behövs inga ord för att förklara vad jag känner. Han behöver bara hålla min hand och jag vet att han vet...

Fick en kommentar om att "Tiden läker alla sår". Det gjorde ont. För just nu tolkar ju jag det som att det är detsamma som att jag en dag har glömt det här, att det var någonting betydelselöst som med tiden gör att det bleknar och inte kommer göra ont.

Det kommer a l l t i d fattas en liten bit av mig, av vår familj. Vi kommer alltid vara en mindre, alltid. Det spelar ingen roll om det går 1, 5 eller 10 år...

Men jag förstår också att det en dag inte kommer att smärta så som det gör just nu att tänka tillbaka på den här tiden. Därmed inte sagt att tiden har läkt alla sår, men kanske att jag på något konstigt vis lärt mig leva/förhålla mig till förlusten av vår son. Eller något sådant.