Den här gången tänker jag inte be om ursäkt för att jag än en gång startar en ny blogg.

Den här gången är det ett nödvändigt ont varför jag gör det. Kan inte fortsätta på den senaste då det är för smärtsamt att kika in där. Minnen.

Tänk så fort livet kan ta vändning, fortare än vad man kan ana. För oss blev det så, tyvärr.

Det är med smärta i hjärtat jag startar den här bloggen men jag måste, för att på något vis få ut en del av det som snurrar runt i min skalle. Få ut en del av det som gör ont. Och ja, konstigt nog för att alltid minnas - för i samma stund som jag vill glömma hela den sista veckan, vill jag aldrig glömma det som kom till oss; vårt tredje barn, vår andra son.

Varför?