Jag tittar ner på den lilla korgen, lyfter på det gröna lapptäcket och allting brister.
Det känns som att det går hål i mitt hjärta, ja, ett hål, precis så känns det. Som om någon sticker in något trubbigt föremål och sakta vrider runt inuti mitt hjärta.
Jag ser den lilla kroppen ligga alldeles livlös, men på något vis så fridfull... så perfekt - mina tårar de rinner.
Mina tårar strilar ner i den lilla korgen och lägger sig på den lilla kroppen som är min bebis.
Förlåt, förlåt, förlåt... Förlåt mitt älskade barn. Förlåt.
Det är det enda jag får fram, precis som ett mantra, under en väldigt lång stund. Det blir de första orden till min son, och de sista. Och det är samma ord jag än i dag tänker och säger, varje dag.
Förlåt...
Kära vän!
SvaraRaderaDina ord går rakt in i hjärtat på mig och det gör så ont!.
Men fina du - det är inte ditt fel. Det var inte ditt fel. Du gjorde inget fel. Du gjorde det bästa du kunde i den överjävliga och hemska situation ni kastades in i!
En utmaning om du orkar:
SvaraRaderasäg "Det var inte mitt fel" tio gånger.
Mantra det istället.
Man mår inte bra av att tänka "förlåt" eller att ta på sig skuld på något sätt. Tro mig. Jag vet.
Kram.
Tack för dina ord. Om jag bara kunde ändra mantrat och dagligen säga det du ger på förslag... jag tar till mig det och någon dag kanske jag kan det - men inte än. Kan det vara så att det här jag håller på med, att jag tar på mig skulden, en del jag också måste gå igenom? Jag vet inte? Jag tänker att det kanske "hör till" men om det är så att jag om några månader fortfarande "mantrar" det, då kanske jag har "fastnat" och att det då inte är en del i sorgearbetet. Det är så jag tänker, men just nu tänker jag ju inte helt sunt eller klart så kanske är jag ute och cyklar? Säg åt mig i så fall, ni som läser här!
SvaraRaderaMen jag får inte ihop det! För samtidigt som jag varje dag känner skuld så förstår jag ju ibland, till viss del, att det var av ren kärlek till Mio som vi gjorde precis så som vi gjorde. Det handlade om kärlek, hur konstigt det än låter.
Kram!
Sara.
SvaraRaderaDet var länge mitt fel att Eric dog. Enligt mig.
Det var länge Magnus fel att Eric dog. Enligt Magnus.
Det var länge vårt fel att Eric dog. Enligt oss.
Kanske är det något man måste gå igenom? Kanske är det tankar man måste känna/tänka/ha inom sig. Kanske fastnar de så starkt för att man ska vara lika starkt medveten om att det inte är så den dag man inser att man faktiskt inte har någon skuld. Och det kan ta mer än månader. För mig tog det ett par år innan jag insåg att det inte alls var mitt fel att Eric dog (tror jag har en text om den insikten någonstans om du vill läsa)
Det låter inte alls konstigt.
Du gjorde det bästa av en frukstansvärd situation.
Tar gärna del av den texten om du hittar den.
SvaraRaderaTycker också att du ska ändra mantrat till det var inte mitt fel. Det är ingens fel det som hände utan du och m var tvungna att ta det beslutet ni gjorde. Några alternativ fanns inte.kärlek kan se ut på många sätt. stor kram
SvaraRaderaDet kanske inte var någons fel att det som hände, hände = att händelseförloppet sattes igång. Däremot känner jag att det var jag som gjorde så han dog, för det var det ju...
SvaraRaderaMen jag förstår vad ni säger/menar... Tar till mig allt och ska försöka ändra mantrat....
Jag kan tyvärr inte direktlänka pga nittiotalskodning på den där gamla hemsidan men gå till sidan om Eric, klicka på "tankar" klicka på "blandade tankar" och sen är det andra stycket av de två som kommer upp då.
SvaraRadera