Och så kom det en våg av Mio-minnen, Mio-känslor.
Tunga minnen att hantera, minnen som inte borde finnas.
Minnet av hans lilla kropp; mitt finger mot hans kind, hans lilla hand i min...
... och känslan då barnmorskan går ut ur rummet med honom, vetskapen som bankar i mitt huvud: det här är sista gången jag någonsin ser honom. Usch. Fy fan. Så hemskt det var. Så plågsamt. Så tungt.
Så tomt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar