Så kom då äntligen storken.
Funderar på hur jag ska sätta punkt för den här bloggen. När jag började skriva så hade jag som header-text: "Tiden mellan då och sen", där sen hade betydelsen ett barn.
Det efterlängtade barnet är här. Tre år har gått sedan vi yttrade tanken på ett tredje barn. Tre år och ett missfall, en missed abortion och en förlorad son senare så sitter vi här med lyckan i vår famn.
Visst är jag trött, aptrött, men ack så lycklig inombords. Så fruktansvärt tacksam. Men jo då, tomheten och sorgen efter Mio finns där. När jag tittar på min son som sover i min famn så far tankar och känslor omkring. "Om, hur, varför".
Mio har verkligen en speciell plats i våra hjärtan, kommer alltid ha. Inget nytt barn i världen kan plåstra om såret, fylla tomrummet eller få det som hände att kännas lättare att hantera. Nej, det funkar ju inte så.
Jag kommer att fortsätta blogga om livet efteråt, om livet tillsammans med den nya krabaten, om vår nya vardag. Vet bara inte om jag ska lägga in förlossningsberättelsen (förkortad version) här, som ett avslut på drömmen om ett barn-historien eller som start på en ny blogg om vår nya vardag med den nya familjemedlemmen. Det visar sig.
Härligt att höra att du ska fortsätta att skriva! Det ser jag fram emot :-) /Wågge
SvaraRaderaJag har börjat men vet inte om det är till så mycket glädje för någon annan... handlar ju bara om en massa dravel om livet med vår nya familjemedlem. Skriver ju för min egen skull men vill någon ta del av det, så okej :)
SvaraRadera