Det händer grejer - det börjar vankas bebis! :)

I lördags fick vi besök av svärmor och hennes man - grillpremiär stod på tur! Det var en härlig dag och barnen lekte med kompisar. Klockan fem skulle dottern komma hem eftersom vi skulle börja "göra kväll" då och äta gott och bara umgås med dem vi tycker om (även mina föräldrar var hitbjudna). 

Klockan den gick, ingen dotter kom hem. För att göra det hela kortfattat så kan jag säga att vi var 8-9 personer som var ute och letade efter henne och kompisen. Det hann fara runt en massa hemska tankar i skallen vill jag lova. Särskilt med tanke på att ån går precis här nedanför där vi bor. 

Cirka två timmar senare än tänkt är hon tillbaka. Allting slutade bra men jag kan skriva under på att vi var skärrade allihop och samtidigt som glädjen var stor att hon var oskadd så var vi också arga, just på grund av rädslan om det hade hänt något.

På grund av allt detta så var jag ju tvungen att ut och leta efter henne. Jag kände hur det tryckte på neråt och tanken på att vattnet skulle gå slog mig. Såhär mycket hade jag ju inte gått på jag vet inte hur länge... 

På kvällen när jag var på toa så fick jag känslan av att vattnet gick + att jag fick en liten blödning. Kändes inte helt rätt bara. Ventilerade med min man och svärmor och till slut ringde jag in till förlossningen.

Barnmorskan, som jag tyvärr inte minns namnet på, svarade att nej, klart det inte var vattnet, då skulle det forsa ut. Nja, tänkte jag, med minnet efter då vattnet började sippra då jag väntade sonen för tio år sedan. "Ingenting att oroa sig för. Gå du och lägg dig och sov gott", blev svaret. Även om känslan av att det inte kändes bra var kvar så försökte jag ändå ta till mig av barnmorskans ord... "håll dig lugn nu", sa jag till mig själv. Jag skrev ett blogginlägg och somnade till slut.

I går blödde jag även på morgonen och känslan av att något inte stämde hängde liksom kvar hela dagen. Kunde inte släppa det. Misstänkte vatten en gång under dagen men försökte slå bort det. Dessutom låg min man däckad av allergin igen så jag tänkte: "Nej, i dag kan jag inte föda något barn när han är såhär dålig. Allt är som det ska". Klockan den gick och känslan av att jag nog borde ringa förlossningen blev allt starkare. Min man sa: "Du har jag tidigare sagt att din magkänsla ofta stämmer, så jag tycker du ska gå på den". Han försäkrade mig om att han kunde bita ihop och följa med mig in till sjukan. Jag ringde och BM Carin svarade, väldigt trevlig och lyhörd tjej. Jag förklarade allting för henne inklusive samtalet till förlossningen i går och hon lät lite förvånad över svaret jag hade fått + att hon tyckte det var konstigt att ingen tittat på mig. Det var så skönt att höra henne säga att det var bäst att jag åkte in för en kontroll, för man vet ju aldrig.

Så mamma kom hit och var med barnen och 17:50 steg vi in på förlossningen.

Fick börja med en CTG-remsa. Bebisens hjärtljud låg på 150-160 slag/minut, precis som vanligt. Hade några sammandragningar men inga jätteregelbundna. Låg med CTG i cirka 40 minuter och sedan fick vi sitta ner i dagrummet cirka 30 minuter innan läkaren kom och hämtade oss. 

Han började att titta med ultraljud på magen, jodå, det fanns vatten kvar. Han kände även hur bebisens huvud låg och det var välinställt, dock inte fixerat, neråt. 

Och så var det dags för den vaginala undersökningen. Han kollade med det där spektrumet tre gånger och hur han sen gick till väga tänker jag inte skriva vidare utförligt om, äckligt var det i alla fall. Han kunde i alla fall konstatera att han såg vätska = vattenavgång. 

Vi diskuterade fortsatt handläggning. Det bestämdes om ett återbesök i dag klockan 09:30 och sedan avvakta lite till för att se om värkarna kommer igång av sig självt, gör dem inte det så blir det igångsättning. Så i mitten på veckan hoppas jag att jag ligger och trycker bebis.

Det blev mycket att ta in när vi lämnade sjukhuset.

Om 20 minuter kommer min pappa och hämtar upp mig för vidare färd mot förlossningen. Det är med blandade känslor jag åker dit. Det känns såklart jättespännande, men också väldigt läskigt. Tänk om vi snart har vår bebis hos oss, men tänk om det inte går som det borde... 

I går sa min man att även fast vi är i den vecka vi är i nu, så tar han inte ut någonting i förskott. Precis så känner jag med. Törs inte tro någonting, men vill ju hoppas såklart. 

Snart, snart har jag förhoppningsvis min lill* bebis på mitt bröst och blir ännu en gång fylld av de där lyckokänslorna man bara kan känna just där & då. Jag ska försöka konservera den känslan för framtiden.