Cerklageklippet

Jag sitter i en stol på specialistmödravården och barnmorskan ska till och ta ett prov då dr S dyker upp i dörren. "Hur är det med dig, börjar du få ont?". Jag vet inte varför jag börjar ursäkta mig men jag säger: "Jag vill egentligen inte klaga"... Dr S: "S, har du ont?". Svarar som det är.

Du är ju vecka 34+4 i dag så det är väl inget snack om saken att vi kan ta bort cerklaget om det börjar ge sådana här problem. Kom in till mig efter blodprovet så kollar vi.

Ta bort cerklaget, tänker jag... Jo, men det var ju det jag ville - men liksom, nu såhär pang på? Det var jag då inte riktigt beredd på.

Gick in till dr S och han vill börja med att göra ett abdominellt ultraljud. Han mäter och kollar så alla parametrar ser bra ut. Bebis uppskattades väga 2,700 gram. Huvudet fortfarande neråt. "Kommer du att ge upp sen?", säger han helt plötsligt med dopplern på min mage... "Eh... menar du om jag kommer skaffa fler barn efter detta?", måste jag fråga. "Ja, precis". Han får sig en utläggning om att det här är definitivt sista barnet nu när det är som det är med min tapp. "Ja, du har ju verkligen varit ihärdig och kämpat". Dr S är en av doktorerna som följt mig sedan 2009 då hela den här resan påbörjades, så han vet vad vi har gått igenom.

Han tycker det är bäst att han även kollar cerklaget (vaginalt) om det är okej med mig innan han skickar ner mig till förlossningen för borttag. Så upp i den förbannade gynstolen... Är så fasligt trött på att fläka ut mig i den. Han känner trådarna men ser lite skeptisk ut. Han säger att det känns som att tråden slitet sönder tappen liten "Inget farligt, ingen fara med det", tillägger han. Men det kan vara det som har gett upphov till det obehag jag känner, bland annat.

Han känner inget huvud som står och trycker på direkt men han känner att tappen är märkbart förkortad och att jag är öppen för ett finger, vilket tydligen är normalt som omföderska.

Han tycker det är lika bra att jag ska få ta bort cerklaget nu när jag har sådana besvär. Man ska inte ha så ont att man inte kan sova, gå, sitta eller ligga.

Han säger till barnmorskan att jag ska ner och ta bort cerklaget och hon ringer och överrapporterar. Under tiden går jag ut till trapphuset och ringer. Ringer min far som sitter ute på parkeringen och väntar, säger att han kan åka hem. Ringer mamma för att stämma av läget, sonen med kompis skulle iväg på aktivitet på kvällen - var tvungen att styra upp med skjuts och dylikt. Ringer min man som just denna dag är på kundbesök i Stockholm! Han sitter på tunnelbanan vid Globen och säger att han är hemma om 2 timmar ungefär.

Rara barnmorskan M säger åt mig att nu kan jag gå ner till förlossningen. Hon önskar mig lycka till.

Tar hissen ner och ringer på på förlossningen. Vem öppnar om inte "min" barnmorska H som var med och förlöste Mio + som jag träffade på dagen efter att jag fått cerklaget! "Heeej! Får jag ge dig en kram?", säger hon. Vi kramas och är glada och småsnackar lite om att våra vägar de möts igen och igen. Jag är så glad och trygg att just hon var där, särskilt eftersom min man inte skulle hinna vara med vid cerklageborttaget.

Barnmorska H säger att det är egentligen inte hon som kommer ha hand om mig, utan barnmorska S men att H bett om att få vara med på ett hörn.

Jag får rum nummer 5. Ber ombedd att kissa, tydligen hade urinstickan som togs uppe på SMVC visat på leukocyter och dr S ville ha en odling. Bra att de inte lämnar något till slumpen. Jag får en snygg landstingsrock... och det är då det slår mig "vadå, ska jag vara kvar?". Jo, det ville visst dr A (blir jätteglad att det är just hon som är nere på förlossningen den här dagen. Hon är ju den som följt mitt cerklage mest). Berättar för H att i morgon 11 maj är det årsdagen, 1 år sedan Mio föddes. Hon frågar lite kring det, om jag tycker att det är jobbigt att vara på sjukhuset nu. Svarar ärligt ja. Särskilt jobbigt att det skulle bli samma avdelning som jag skulle ligga inne på. Hon säger att hon ska prata med doktorn om det, förhoppningsvis kan jag få åka hem.

Barnmorska S visar sig vara den barnmorska som förlöste vår dotter! Jag kände inte riktigt igen henne till en början och hon kom inte direkt ihåg oss heller men hon hade läst i journalen. Vi pratade lite om hur fort det gick då dottern föddes. Värkar från 04:30 och så är hon född strax innan 08:00.

Dom duker upp med diverse instrument och dr A kommer in. Jaha, så var det dags att ta bort cerklaget. En läkare och två barnmorskor. Det är strul med lampan, dr A ser inte riktigt som hon vill. Den där lampan kom att bli en egen historia... Tids nog så kör dr A på trots lite dålig belysning. Och som hon håller på! Fy fan! Hon får inte riktigt grepp om trådarna så hon måste mickla på. Jag avger ett läte som blir till ett dovt skrik. AJ! Efter en del trixande får hon tag i tråden. Dr A säger att allting, tapp och kanter, är helmjuka men att det är någon typ av ärrbildning i tappen.

Känner mig alldeles mörbultad, men också lättad. Nu har mitt tidigare tapp-obehag övergått till en annan typ av smärta istället... men det är ju förhoppningsvis bara tillfälligt så det är okej.

Klockan är ungefär en kvart över fyra. Nu körs CTG-remsa igen för att se om barnet blivit stressad av att de bökat så mycket, men det har den inte blivit. Hjärtljud på 150-160.

Klockan 19:00 kommer min man. Han har med sig en väska utifall att det uppstår något. Annars är jag lovad att få åka hem med tanke på alla minnen kring Mio och årsdagen. Jag berättar för min man att tanken var att jag skulle ligga kvar över natten på samma avdelning där jag födde Mio. "Jag går inte upp dit. Nä, jag går inte upp dit", svarar han. Det känns skönt att han känner precis såsom jag gör. Jag är inte ensam.

CTG-apparaten signalerar om regelbundna värkar. Barnmorska S kommer in och frågar lite kring hur jag upplever dem. Hon är lite tveksam till att släppa hem mig, men jag tror hon hör att jag känner min kropp rätt bra och litar på att jag skulle höra av mig vid minsta tveksamhet. Dessutom har vi ju inte så långt att åka om det skulle sätta fart.

Klockan 21:00 byter jag om och vi säger hej då. Barnmorska H jobbar nere på förlossningen till 21 maj, så vi säger att vi kanske ses igen! :)

Sammandragningarna fortsätter ett tag men sedan klingar de av för jag lyckas i alla fall somna. Tog två Alvedon för allt ont i underlivet och det lindrar.

Det var härligt att få vakna upp här hemma i morse, om än till en dyster dag.

Årsdagen är här... 1 år sedan vi förlorade vår fina, fina Mio. Det känns.