Framme

Tänk, i dag är vi framme vid vårt stora mål (förutom själva förlossningen och en levande bebis). 34 hela veckor och med stormsteg på väg in i vecka 35. Det är svårt att förklara det stora i det, hur vi känner.

Att det, lite mot alla odds, fortfarande ligger en bebis som sparkar för fullt i min mage känns alldeles... underbar, och läskigt!

Vi är här nu, där vi inte ens vågade tänka på måndagen 23 januari. Det var för långt bort då, för bra liksom. Men jo, nu är vi där!

Det är min man som läser om graviditeten vecka för vecka för mig. Jag har inte lagt någon energi på att följa vad som händer i magen. Kanske på grund av något konstigt slags självförsvar? Han har i alla fall läst högt för mig och varje lördag påmint om att i morgon går du in i x-vecka, för att på söndagen börja med att glatt säga: "Jaha, vecka x i dag". Tacksamheten är stor hos oss alla.

Fast än i dag lägger barnen till: "Om vi får en levande bebis"... och dottern frågar ofta om vi kommer få behålla bebisen om den kommer nu. Så även om vi är där vi är i dag speglas allas våra tankar av lite rädsla från det förgångna. Och istället för att tycka att det är synd, tråkigt, har jag bestämt mig för att tycka att konstigt vore det annars om vi inte hade präglats av förlusten av Mio!

Längtan efter den här bebisen är enorm, men ni ska veta att tomheten efter den plats som skulle ha varit Mio's, den känns något så fruktansvärt i mitt hjärta. Det gör den verkligen.