Uppgiven

Det är snabba vändningar nu.

Åkte in till förlossningen och väl där blev jag mottagen av BM E och hänvisad in på undersökningsru direkt. Blev kopplad med ett CTG och barnmorskan pratade om att läkaren i går skrivit att det var en konstaterad vattenavgång och att jag skulle bli igångsatt i dag. Wiii, redan i dag tänkte jag. Jag sa att läkaren sagt att jag förmodligen skulle få vänta någon dag till men enligt barnmorskan så var inte rutinerna så när det gällde omföderskor. I dag skulle det bli. Vilken glädje, förväntan och lättnad jag kände - äntligen!

När jag låg där kopplad till CTG:n så skenade tankarna... Jag tänkte att de snabba hjärtljuden (även i dag låg de på 150-160) snart var ett minne blott att lyssna på, snart skulle jag kunna luta mitt öra mot litens hjärta och höra dem slå. Snart skulle den bebisrumpa jag kunde skönja med mina händer genom min mage vara på min mage. Ja, så gick tankarna. Var så himla glad - och lite småskärrad. :)

Efter en fin CTG-remsa fick jag sitta ner i dagrummet ett tag och vänta på läkaren. Efter cirka 20 minuter kom en ung kvinnlig läkare som jag inte tidigare träffat. Hon hade "såklart" med sig en manlig läkarkandidat... In på undersökningsrum och gå igenom vad som hänt. Sen gjorde hon ett ultraljud på magen och mätte vattenmängden i de fyra kvadranterna för att se om det minskat sedan i går. Det hade det inte. Bebisens hjärta slog fint och hon kunde se att bebisen svalde fostervatten och så var det något med lungorna hon såg aktivitet på, som var bra.

Hon/dom kände på magen och hon sa att bebisens huvud var fixerat, vilket det alltså inte var i går kväll... Hur som helst så står huvudet väldigt långt ner och är inte rörligt och det är huvudsaken, då fanns ingen risk att navelsträngen skulle kunna tränga ner och slå om. Vilket också är en av mina fasor jag har inom mig.

Sen var det dags för vaginal undersökning. Känns alltid så märkligt att ha någon "åskådare" som står och glor in där nere på ens innersta... men jag försökte tänka på något annat och tankar som "alla är vi nya och hur ska han kunna lära sig om han inte får se"... hehe. Njaa, hon kunde nog se lite vätska men var inte helt säker.

Hoppar ner från britsen och klär på mig. Hon berättar att hon ska prata med dr C (som var med och satte cerklaget på mig) om vidare handläggning. De hade tydligen diskuterat handläggningen innan dr J kom in till mig... det var svårt hade de kommit fram till. När det gäller vattenavgång (sipprande) så finns det inga riktlinjer som är huggna i sten utan man får ta beslut efter allt sammantaget.

Dr J och läkarkandidaten går och pratar med dr C och jag sitter kvar på en oskön stol. BM E ropar utifrån reception: "S, ska du ringa din man nu då?" Jag säger att de inte vet om de ska sätta igång mig eller inte... barnmorskan ser förvånad ut och suckar.

Efter en halvtimme kommer läkaren och kandidat tillbaka och de säger att nu ska de ta ett prov, som de sällan tar, för att konstatera om det är fostervatten eller inte. Det ska även tas blodstatus och en odling från underlivet. Så upp i stolen igen... Fostervattensprovstestet ser ut som ett grav.test och tar fem minuter. Hon väntar tio minuter för att vara på den säkra sidan. Det visar ingen indikation för att det skulle finnas "skvalpande" fostervatten som ligger därinne. NÄHE? känner jag bara... vad händer nu då?

All förväntning, hopp och glädje bara försvann. Det var som att någon slängde på ett lock över en kastrull som vällde över med glädje. Kände mig stum, ledsen och så himla uppgiven.

Blodprover togs och sedan kunde jag två timmar senare efter att jag kom in åka hem med far min som satt ute i bilen och väntade.

Det blev en tyst bildfärd. Jag sa inte många ord, orkade inte. Ville bara gråta av hopplöshet.

Längtan är så stor, så stor... det är svårt att sätta ord på den.

Jag vet att jag inte ens har gått hela tiden, så jag borde inte gnälla - men nu är jag nära bristningsgränsen. Det har varit så mycket kring det här med graviditet, särskilt nu sedan i januari. Det är svårt att hitta ljusglimtarna i tillvaron just nu. Det enda jag vill är ju att få ut min lill* bebis och börja leva igen, som trebarnsfamilj.

Jag vet att tiden kommer då bebis vill ut. Jag vet det, det är inte långt kvar. Men tiden dit känns otroligt lång!

Mitt humör är inte bra. Jag känner mig som en ångvält (även om jag inte gått upp så jättejättemycket), jag är konstant varm och vet inte var jag ska ta vägen. Jag är irriterad på det mesta och flesta, därför jag håller mig i min ensamhet tror jag... Orkar ingenting, orkar inte ens gå ut och sätta mig och njuta av solen! Allt känns jobbigt, allt känns ovisst. Allt känns, emellanåt, hopplöst.

Och det är då det kommer, det dåliga samvetet över att jag sitter här och gnäller! Jag är gravid, jag har på något konstigt vis lyckas komma ända till 36+1 med ännu en levande bebis i min mage... en bebis som ger tecken på att må bra. Den lever och jag har inte mer än fyra veckor kvar - varför gnäller jag? Jag är i en situation som jag länge knappt vågat fantisera om.... så nu jäklar är det jag som biter ihop sista tiden.

Den som väntar på något gott, var det va'?