Vilken morgon - fick glädjande besked om att fina vännen äntligen kläckt ur sig sin bebis, två veckor över tiden. Fick en bild på dem och jag fylldes av så mycket glädje och kärlek. Och längtan efter vår egen bebis, såklart.

I dag ska jag och mamma åka iväg ett par mil härifrån för att titta på en vagn. Det är en Brio kombivagn till en billig penning. Hoppas den är så fin som hon anger i annonsen.

Det känns jätteläskigt att hålla på och "boa" såhär... fixa och dona men det är ju faktiskt inte så jättelång tid kvar nu! Hjälp :)

I går när dottern kom hem från fritids berättade hon att hon gjort en burk till  bebisen. Blev glad att höra om hennes omtanke men också så jäkla skraj. Ja, tanken på att något kan/ska gå fel ligger ju och tryter i bakhuvudet hela tiden... och jag vet inte riktigt hur jag ska fixa att se den besvikelsen hos mina barn, om något inte går som det ska. Men jag försöker att inte ta ut det värsta i förskott, det tar bara onödig energi från mig och var det någonting jag lärde mig förra våren så var det just att: oavsett hur mycket man tror sig vara förberedd för någonting traumatiskt, så faller man ändå, pladask rakt ner och handlöst - det går inte att värja sig mot det värsta, även om man gärna vill inbilla sig det.

Så nu ska jag försöka vara glad istället och se fram emot att vi ska få en bebis, bli fem fysiska personer i denna familj. *intalar mig det*

Trevlig dag allesammans!