Jag är tillbaka i maj förra året. Den jävligaste månaden jag upplevt, hittills. Det är svårt att förklara alla känslor som bubblar inom en såhär snart ett år efter förlusten av Mio.
För exakt ett år sedan satt jag här med förväntan och längtan efter det liv som växte inom mig. Jag var glad över att nästan ha kommit halvvägs i graviditeten. Om ytterligare en månad för ett år sedan, 3 maj 2011, ringde jag 1177 vid 22.30 på kvällen. Innan klockan slog 00.00 var jag incheckad på akuten i mina svarta gravidbyxor och min svart- och grårandiga tröja, fortfarande ovetandes om vad som skulle hända.
Tänk, snart har ett år gått... en tid jag funderade över mycket hur den skulle bli när jag sörjde som mest. Jag är snart där och jag kan säga att det har inte gått en endaste dag utan att jag någon gång under dagen ägnat Mio en tanke. Det kan vara i form av en stark saknadkänsla, eller något så vardagligt som när jag tittar på blomman som hänger i vårt sovrumsfönster som jag fick av bror då i maj... Mio-blomman - ett minne menat som tröst för det barn vi aldrig fick, det barn vi förlorade. Den blommade strax därefter då jag fick den; och nu, snart ett år senare, så ser jag att det är små små knoppar på G ut igen. Den kommer blomma lagom till maj igen.
Jag tittade på Mio´s fot- och handavtryck förra veckan. Det går bra, det har jag inga svårigheter med... jag kan till och med le. Jag kan le för att minnet av honom är så vackert. Ja, minnet av Mio är vackert - han var vacker! Allt som hände, det vi var med om - det var inte vackert. Måste hålla isär det.
Snart ett år senare vill min man fortfarande inte se hans avtryck, kanske om tio år säger han. Han säger att det gör för ont och det får jag respektera. Jag är i alla fall glad att vi kan prata med varandra om det som hände och om Mio, det är väl kanske det viktigaste.
Ja, snart har det gått ett år och jag har fått ännu fler svar på sådant jag undrade över då.
Mio, vår älskade Mio... alltid i våra minnen och ständigt saknad. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar