Tacksamhet

Än vet jag inte hur det kommer sluta för vår del, men... jag följer en blogg där bebis är född i vecka 23. Känner en sån stor tacksamhet över att vi kommit ända dit där vi är i dag! Skulle bebis komma nu så visst är det alldeles för tidigt men oj så mycket bättre än att föda i vecka 23!

När jag reflekterar över dessa veckor jag har varit gravid så känns det helt f a n t a s t i s k t att bebis är kvar i magen. Det är en mycket speciell graviditet, på flera sätt, men bara allt går bra så vad spelar det för roll.

Under den här resan till ett tredje barn så har det varit en dans på taggtråd emellanåt. Jag har upplevt alla mina farhågor; svårt att bli med barn, MA, "vanligt" missfall och så ett förlorar barn (vägrar säga sen abort/sent missfall som en del kallar det för). Jag har en bävan kvar som alltid skrämt mig och det är PSD. Jag är nästan sjukligt orolig för det men den oron får jag ta itu med senare.

Nu ska jag passa på att njuta av lugnet. Dottern är iväg på kalas på Busborgen och M och sonen är till farbror och tittar på film under tiden. Farbrorn följer sedan med hem hit, till barnens stora glädje, och på så vis gjorde jag avslag på barnens önskemål om att sova i husvagnen i natt...

Trevlig lördag!