Visst har vi alla i familjen påverkats av allt som hänt, på det ena eller andra sättet.
Det är när det kommer sådär oväntat som det träffar rakt i hjärtat.
Jag frågade om han ville ha ett till syskon varpå han svarar ett tydligt "jaa, det vill jag". Och det gör så ont att veta hur mycket han dels sett fram emot Mio, dels längtar efter ett till syskon - men inget får! Han borde vid det här laget haft en liten syster eller bror på snart 1 år...
Jag tror att om det inte blir några fler barn för oss så kommer sonen också alltid att bära ett tomrum i sitt hjärta efter den lillebror han skulle ha fått i september 2011. Han var så stolt över att han skulle bli storebrorsa och glad över att få ett småsyskon. Han berättade för var och varannan.
Han tog väldigt, väldigt illa vid sig när vi berättade att vi inte skulle få någon bebis. Han pratade en del om det när jag kom hem från sjukhuset men sen har han inte direkt pratat om det, inte mer än att han sagt "Det var synd att inte bebisen klarade sig".
I dag slog det mig att jag nog inte har tagit upp det här på tal för att jag helt enkelt inte fixar att prata om det med honom. Det gör för ont i mig att höra hans tankar om det hela samt att min egen saknad och sorg blir så förstärkt. Jag tror även att jag är rädd för att visa mig ledsen inför honom, rädd att gråta så det skrämmer honom. Vill inte att han ska behöva bära mina tårar.
Jag vet inte hur jag ska fixa att gå till minneslunden tillsammans med barnen en dag... Än mindre vet jag hur jag ska fixa det! Är rädd för att det ska dundra upp en massa känslor i mig. Den här sorgen över vårt lilla förlorade barn är en sån ny främmande känsla jag aldrig tidigare känt. Det är den vidrigaste känsla jag någonsin haft. Så stark, så lömsk, så skör.... så förbannat hjärtskärande!
Jag känner mig ganska svag som människa just nu. Klen och liten på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar