Obduktionsrapport + Mötet

Hann komma innanför dörren och styra upp dottern och hennes kompis huruvida de skulle bada eller inte. Dottern skulle in på toa och ville att jag skulle följa med in och låsa om henne. Då kommer dotterns kompis med luren i handen precis "Det ringde", säger han. Jag rycker åt mig luren och där hör jag hennes röst. Ingen tvekan alls om vem det är när hon börjar "Hej det är Anna".

Hon frågar hur det är och jag svarar som det är, det är lite mycket nu med barn omkring mig. Jag säger att jag kan skicka upp dem på övervåningen och hon säger att hon gärna väntar i luren. Så fort upp med dem, förklarar lite snabbt att det är en läkare som ringer och det är ett viktigt samtal. De får stanna på rummet tills jag ropar. De springer upp nästan direkt. Tack för det!

Jag sätter mig i fåtöljen i tv-rummet. Väntar på vad som komma skall. Hon berättar att hon fått obduktionssvaren. "Det finns ingenting som tyder på att er lille pojke var sjuk. Precis som vi trodde så är det ingenting som kan förklara någonting".

Jag vet inte om jag pustade ut eller kände en tyngd i bröstet - över att alltid få leva med "varför" obesvarad.

Hon berättar vidare att man sett spretande tår?! och avvikande huvudform men att det med största sannolikhet var betingat av för lite fostervatten. Att det inte var något alarmerade avvikande på något vis med tanke på mitt händelseförlopp.

Hon säger att hon ringt upp patolog Katarina Eriksson i Uppsala för att diskutera svaren. De hade fört ett utförligt samtal där de tittat på bilderna och diskuterat. Kontentan blev att det inte fanns några svar att finna, att vår lille Mio var helt frisk.

"Så om jag har förstått det hela rätt så finns det inga svar för mig att få för att förstå?". Hon bekräftar. Jag frågar om infektionsparametrar och då säger hon att just det pappret fick hon nog inte med sig. Hon ber att få gå upp efter papprena och sedan ringa mig igen, hon ville inte chansa på vad hon tyckte sig minnas.

Jag ringer min man och berättar. Jag tycker han låter formell "Men det var ju som vi trodde, att de inte skulle hitta något". Jag tycker nästan att han låter oberörd. Pratade med honom om det här ikväll men nej, inte var det som jag tolkade det. Han berättade lite hur han kände och det var skönt att höra. Det är så lätt att missuppfatta varandra genom att dra egna slutsatser och tolka någons röst.

Mina föräldrar kommer förbi oanmälda under tiden jag sitter och väntar på att läkaren ska ringa upp igen. Barnen hör deras röster och kommer ner. Börjar tjoa och ha sig och precis då ringer läkaren. Jag förklarar snabbt att mamma måste ta ut dem.

Anna berättar att det inte hade kommit något svar på moderkaksprovet. Det var begärt tester utöver det vanliga och sådant här hade ingen hög prioritet, vilket jag förstår och tycker är rätt! Men hon sa att hon skulle efterfråga svaret och sedan ringa upp mig igen när hon har det.

Jag frågade henne igen om de spretande tårna som hon nämnt. Frågade vad det kunde vara om det inte var betingat av för lite fostervatten. Hon sa att det var svårt att säga. Det kunde ju vara så att han hade spretande tår utan att det för den delen behövde betyda någonting. Den något avvikande huvudformen kom förmodligen av för lite fostervatten + att han ju sista veckan låg upp och ner och det bildats tryck. Eller att det blivit något vid förlossningen, de är ju så mjuka då, sa hon.

Hon förtydligade än en gång att "er lille pojk var helt frisk".

Ont. Det började göra ont inom mig. Ont för att det bara bevisar att det var så jävla grymt det som hände. VARFÖR???  Han var frisk, en helt frisk liten pojke som togs ifrån oss - vår son! Usch, det gör så ont att tänka på det. MEN det känns också skönt att få veta att allt var bra, att det inte var några genetiska fel eller dylikt. Känns skönt inför framtiden...

Jag var tvungen att fråga: "Hur lång var han?" Jag hör hur hon bläddrar bland papprena: "Han var 25 cm lång". Jag utbrister: "VA? var han så lång?"

Jag frågar hur pass de har undersökt honom och hon börjar rabbla, ja det var det mesta! Hon sa att allt som de gjort med Mio var inte som rutin för obduktion vid den här veckan. Det känns både hemskt och bra. Hemskt för att de karvat så groteskt i honom... min fina, fina Mio! Bra för att de inte lämnade något åt slumpen.

Jag frågar vad hon tycker att vi ska göra nu.. om vi törs försöka igen och det tycker hon absolut. Det finns ingenting som säger att ni inte skulle göra det, svarar hon. Sen tillägger hon att hon nog helst skulle vilja få moderkaksprovet först för om det är så att det visar någonting så vill hon sätta in mig på antibiotika så snabbt som möjligt. Men blir det innan så blir det, tillade hon.

Hon frågar vad jag känner, om vi vill komma och träffa henne och gå igenom allting. Jag svarar att rent spontant känner jag inte något behov av det. Inte just nu. Förklarar att om det hade varit så att de funnit någonting så hade jag velat komma, men nu... det finns ju ingenting att diskutera egentligen.

Så vi bestämde att hon hör av sig igenon när hon har moderkaksprovet.

Så här sitter jag, varse om obduktionssvaren men ändå lika ovetande. Det är knäppt. Sjukt. Orättvist. Overkligt. Så fruktansvärt orättvist livet är!

Jag ser och hör så många föräldrar som man undrar varför dom ens skaffade ett barn. Dessutom kan de ha två eller till och med tre barn som de skäller och knappt visar någon respekt. Det gör mig riktigt jävla förbannad! Jag menar inte att man inte ska kunna bli arg på sitt barn men en del föräldrar har jag funderat mycket över. Varför i helvete (ursäkta mitt språk) utsätts inte dem för sådant här???? Hur kan de få flertalet friska barn utan så mycket möda och så har de inte ens mage att vilja vara med dem eller mäkta med dem. Jag önskar ingen detta som vi var med om men jag kan ändå inte låta bli att tänka att om sådant här ändå ska hända, varför inte dom istället för oss som kämpar och längtar så mycket. Jag tror Orättvist blir dagens ord.

Jag är ledsen och arg. Ledsen för att vi förlorade en son helt utan förklaring. Vi gick miste om att lära känna ännu en familjemedel, framtidsdrömmen om ett tredje barn, en femte familjemedlem gick i stöpet. Helt utan förvarning och helt i onödan.

Jag började jobba idag efter semestern. Det var en, EN, som frågade hur jag mådde (också den enda som vågat fråga de där frågorna som alla undrar över men ingen ställer). Jag blev så glad över hennes omtanke. Just där hittade jag ordet för hur jag känner mig: PAFF! Jag känner mig så paff nu. Att detta har hänt, att det hände mig/oss, att magen som börjat ge sig till känna bara "sprack", gick upp i det blå. Ja, så känns det. Lurad så till tusen!

Så många känslor men ändå sån... tomhet.

Jag har kommit långt i mitt accepterande av "varför" och det är jag glad för just nu. Jag hade inte förväntat mig några svar av obduktionen, men ändå hoppats, ja, det hade jag verkligen.

Min man tycker fortfarande obduktionen kunde ha fått varit, att vi kunde ha hoppat över den. Han förstår dock att jag ville få den utförd och stöttar mig i det. Trots noll svar så känns det rätt att vi valde obduktion. Nu VET jag att det inte finns några svar.

Det gör ont att ha förlorat ett barn, sitt barn. Det gör så fruktansvärt, fruktansvärt ont i hjärtat. En sån där krypande känsla ända in i själen, något som gnager sig inåt.

Jag ser bilder framför mig, från första mötet. Jag minns det som i går, bilderna och förloppet är väldigt tydligt. Jag sitter med honom i mitt knä, lampan är tänd bredvid och jag tycker att den speglar sig mer än nödvändigt i hans hud. Vinklar bort lampan. Så nu ser jag bättre.... Jag tittar på honom och gråter, oj vad jag gråter. Tittar, tänker, känner. Min son... Jag ensam i ett gult sjukhusrum med min döde son. Min man är iväg för att försöka hålla ihop och kunna stötta mig natten igenom. För att klara av att hålla ihop sig själv.

Jag studerar hela hans lilla kropp. Känner på de lååånga smala fingrarna, stryker så försiktigt med mitt finger över hans små, små naglar. Håller hans hand och tänker "dessa pianofingrar kommer aldrig få snudda vid en tangent. Din bror får spela för dig också". Känner på hans tå, ja hans stortå spretar. Jag tycker det är sött. Jag stryker honom under hans fot. Ingen reaktion. Nej, han är ju död. DÖD! Min son ligger framför mig, utanför livmodern, och han är död. Kommer aldrig få se dagens ljus. Jag kommer aldrig få se hans ögon söka sig efter mig, aldrig få känna hur han kramar mitt finger med sin lilla hand. Jag kommer aldrig få höra honom skratta. Aldrig få lära känna honom.

Det är min son jag sitter och tittar på. Just där och då tänkte jag att jag skulle kunna sitta så för alltid, bara få ha den där vackra pojken vid min sida, hela tiden, hela livet. Men det går ju inte! Han ligger inte där och sover, han är ju.... död. Hur ska det gå in? Den lille krabat som 10 timmar tidigare sparkat och levt rövare inne i min mage är död. Hur ska man kunna förstå det? Hur ska j a g överleva? När kommer de och hämtar honom? Nej, kom inte än!, tänker jag.

Barnmorskan kommer in och tittar till mig. Jag har bett att få vara själv med honom så det är inget synd om mig. Jag ber att få ha honom hos mig lite till.

Jag tittar vidare på honom. Fascineras av hur vi lyckats skapa en sådan liten skönhet. Så liten, så skör - så otroligt fin! Lägger mig tillbakalutad i den förbannat obekväma sjukhussängen. Maktlös. Uppgiven. Ensam och så förtvivlat ledsen. Tårarna rinner och jag ser honom inte längre.

Hur bestämmer man sig att "nu är det nog, nu behöver jag inte ha mitt barn hos mig mer. Ta honom!". Var det inte nog att behöva ta det överjävliga beslutet? Tydligen inte.

Så precis som med Cytotecen gör jag det, säger "nu", men först hör jag mig för om det finns möjlighet att få se honom i morgon igen om jag skulle vilja.  När jag får höra det känns det bättre. Jag undrar vart de gör av honom nu. Kylskåp. Men va? Ska han ligga helt själv i sin lilla korg, övertäckt med ett litet täcke i en kall kyl??? Nej, nej... snälla låt han vara vid mig. Vid min sida. Så känner jag men förstår ju att det inte är möjligt.

Jag gråter något kopiöst den natten. Tror att jag ska gå sönder, tror att jag har gått sönder. Är arg att jag inte kan dela bilderna av hur fin han var med min man. På morgonen gråter jag igen. Jag är ledsen för att M inte tittade på honom. Jag är arg på honom för att jag inte kan få gehör på vad jag upplevde, att han var så fin. Så obeskrivligt vacker. Säger att det jobbigaste faktiskt är att inte M vet hur fin son han blivit pappa till. I efterhand är jag glad att jag uttryckte allt detta för M då det tydligen var det som fick honom att bestämma sig för att se honom. Han har inte ångrat sig en dag över det beslutet.

Ja, det här blev ju något slags "utdrag" från första mötet med Mio som jag inte skrivit ner någon annanstans. Kanske är det såhär det får bli... att jag skriver ner små sekvenser vartefter, när jag känner att jag behärskar att skriva om det.

Älskade Mio... älskade, älskade efterlängtade. Varför?