Personer

Under dessa månader har jag fått höra en del konstigheter från folk, men inte så mycket som jag befarade. Tyvärr är det en kommentar av dessa som etsat sig fast och det är när en person sa: "Jag har mått skitdåligt av det här. Det har varit så jobbigt".

Det var som ett slag i magen för mig. Det kändes som att jag var orsak till hennes mående. Ja, hon fick mig att känna så. Detta var bara någon vecka efter att allt hänt och jag var inte den mest stabila person just då så visst, jag tolkade ju allt på mitt sätt utefter mitt eget mående. Men de känslor den här kommentaren framkallade kommer jag aldrig glömma.

Under dessa månder har jag haft ett sånt himla stöd av min omgivning, både av familj, släkt, vänner och kollegor. Vilka fina människor jag har runtom mig!

Genom att vara med om en sådan här grej har jag även blivit varse om vilka jag kan räkna med då det blåser i mitt liv - och det känns tryggt! Jag vet också vilka som inte vågar ta plats, vågar stötta och finnas där. Jag har också fått erfara vilka som kläckt ur sig sådana plumpa kommentarer så man storknar.

Jag vet, jag vet! Det är inte lätt att veta hur man ska bete sig mot någon som genomgår en sådan här sak. Jag vet!

Mitt främsta "verktyg" för att överleva har varit att skriva. Skriva, skriva, skriva. Massor, oredigerat - bara skriva det som poppar upp. Skit samma i grammatik, stavning, sammanhang.

Sen finns det några personer som jag är lite extra tacksam över att de funnits där....

Till en av dem skickade jag ett sms en dag efter jag kommit hem från sjukhuset, två dagar efter att jag fött Mio. Jag låg på soffan och det kändes som att jag kvävdes, på riktigt. Jag drog iväg ett sms i ren och skär panik: "Säg att jag kommer överleva den här förlusten och sorgen!!! Just nu känns det bara nattsvart och jag vet inte hur jag ska fixa det!!!!".

Jag fick ett långt svar tillbaka och jag minns att jag tänkte att hon måste ha rätt. Jag läste hennes sms om och om igen och fann trygghet i hennes ord.

Den här personen kom att finnas för mig med stöttande ord och även som praktisk, ovärderlig hjälp! TACK, tack fina du! <3

Sen finns det en person till som bidragit till att jag fått en mer dräglig tillvaro och kommit dit där jag är i dag. Hon och hennes man har skänkt oss omtanke utan dess like. Det har varit lätt att umgås med dem, även direkt efter att vi kommit hem från sjukhuset. De lät oss veta att de fanns där om vi ville prata. Det har varit tillräckligt att veta. Tillsammans med dem har vi kunnat skratta precis som tidigare, och det har varit läkande.  Likväl som vi kunnat skratta tillsammans har vi också bara kunnat vara. Har ni tänkt på hur skönt det är att ha vänner där man bara kan sitta tysta tillsammans utan att det är något konstigt med det? TACK M för att du och B förgyller våra liv med härliga stunder att alltid minnas!

Och så min man. Min fina, älskade make! Jag är övertygad om att han och jag har svetsats närmre efter det vi gått igenom. Vi kommer alltid dela minnet av vår fina Mio. Och på något vis känns det skönt att dela minnet av hur Mio såg ut med någon; ja att någon mer än jag har sett honom, att han faktiskt fanns!

Jag är lycklig och tacksam över att ha så fina människor runtom mig.