September närmar sig

Det börjar dra ihop sig för förlossning, borde jag ha suttit här och skrivit.

I stället får jag skriva:

Det börjar dra ihop sig för dagen då du borde ha fötts.

Jag bävar för september. När jag tänker september är det som att alla känslor exploderar inom mig men samtidigt stryps åt.

SEPTEMBER! Hur ska jag överleva? Hur ska jag orka mig igenom? Hur ska jag hantera att dagen kommer komma då han var beräknad?


Varför sitter jag här medans Mio ligger i minneslunden? Varför ligger han där? Vad har jag gjort för att förtjäna detta??? Längtade jag inte tillräckligt mycket? Uppskattade jag inte graviditeten så högt jag borde? Varför, varför, VARFÖR sitter jag här utan höggravid mage?

Jo, för att jag har otur. Sån jäkla orättvis otur.

Alla dessa känslor som uttrycker "Hur ska jag fixa det här?".... men jag vet att september kommer gå till historien, kanske inte en rasande fart, men efter 30 dagar kommer det blir oktober. Hur omöjligt och tröstlöst det än kommer att kännas att kliva upp om morgnarna kommer jag göra det. För precis som i maj har jag inget val än att ta mig igenom skiten.

Otur.....