Minneslunden

... efter en del funderingar huruvida jag ska publicera detta inlägg eller inte så har jag nu bestämt mig. Här kommer det, någon vecka senare än då jag skrev det.

Nu! Nu är dag dags kände jag i morse då jag kommit hem från skolan och dotterns upprop.

Det var som att jag gick på autopilot. Först in på affären och handla, bara ta det jag skulle ha. Sen köra vidare, parkera och gå till minneslunden. Helt plötsligt stod jag där. Bara ett litet tryck i halsen men inte så farligt. Tände ett ljus och pratade lite till Mio. Stod och tittade ut på gräsplätten och tänkte att här ligger han någonstans. Resterna av vår son.

Jag bara stod och glodde rakt ut. På allt och ingenting.

Skönt med en plats att gå till, en plats där jag vet att han är. Fast, jag måste säga att han känns mig närmre när jag är t.ex. hemma. Han kändes inte närmre bara genom att jag stod framför gräsplätten där han ligger. Men det var ändå så skönt att känna att här är resterna samlade. Där och ingen annanstans. För mig har det varit viktigt att det skulle bli så.

Regnet öser ner. Kanske öser det istället för mina tårar, tänker jag.

Lite förvånad över att tårarna inte rinner går jag mot bilen. Börjar köra och pang bom så kom tårarna och de vill inte sluta rinna. Jag lyckas ta mig hem till tonerna av September´s "Kärlekens tunga"...

"dom sa att du lämnat mig 
Jag hörde vad demonerna sa 
det är slut och ingen kan hjälpa dig 
Jag trodde jag hade sett det mesta 
det här var inte vad jag väntat mig"